STR SAVA TRE Mannen i högen. Om den lefvande högsatte målaren Löfgren och hans bostad lemnar en korrespondent till Snällposten följande skildring: Målaren Löfgren är en celeber man, han var det så långt jag kan minnas tillbaka, och torde, om det beror på förtjensten, hafva lika stor rätt som mången bland våra förfäder att sitta i hög. Såsom ung var han allmogens på denna och andra trakter bortskämde gunstling, ty. icke nog att han i en handvändning kunde förvandla den anspråkslösa sommarstugan till en marmorerad pelarsal och tapetsera lilla stugan så hastigt, att far i huset ej fick tid till ånger öfver utgiften för tapeterna förr än de redan i all sin glans lyste mot honom från rummets väggar, och då var ångern för sen, icke nog med att han införde en renare stil i kistmålning, den enkla gröna stilen, med endast egarcus eller egarinnans innitialer i hvitt och ljusrödt, målade vid kistans lås; icke nog att han fick sina färger att torka på hälften så kort tid som bymålarne, så att man kunde gå ofläckad i sina egna hus; icke nog med allt detta, utan han var den starkaste och vigaste brottaren, den snabbaste kapplöparen, den skickligaste och outtröttligaste dansören i hela sju kyrkosocknar, samt dertill en rolighetsmakare och giftermålsfabiikör. Men målaren blef för en tid sin konst och sig sjelf otrogen och ingick vid tullverket, och hela bygden sörjde honom såsom man sörjer en förlorad vän, om hvilken man aldrig kunde drömma, att han skulle snoka i sina gamla vänners knyten och nattsäckar, då förlofvade par med slägtingar och bekanta återkommo från. Köpenhamn. De förebrående blickarne, som träffade vår målare vid dylika visitationer, måste hafva rört hans hjerta och samvete, ty han tog snart afsked från the publikaner och fattade åter penseln, men konstens genier hämnades på målaren för hans otrohet; med hans rykte var det förbi, andra målare med lika goda torksaker i färgerna hade tagit hans kunder, och de ungai bygden hade börjat sjelfva taga sina hjertans angelägenheter om hand; den sista gången målaren uppträdde som medlem var i ett — hästbyte; derefter ingick han i Oxhögen vid rja. Då jag för ett par år sedan uppehöll mig några dagar hos en slägting, bosatt i närhe ten af Landskrona, föll det oss in att göra ett besök hos den högsatte mannen, som sades vara lika treflig värd som han i fordna dagar varit gäst. Sedd från landsvägen, syntes den gamla ättehögen icke hafva undergått annan förändring, än en rad unga träd, planterade vid dess fot, samt en nyanlagd grässoffa. Men då vi gingo omkring högen, funno vi dess södra sida lodrätt geuomgräfd och inredd till bostad, samt nedanför denna en liten trädgårdstäppa med sin brunn och en håla, som med tiden kunde blifvit en grotta och löfsal. En trätrappa ledde upp till bostadens dörr. Men hvilken dörr! svartmålad och strödd med stenkol, som en likkista, samt försedd med en inskription skrifven med krita: Inträdet här betalas med 25 öre. Med penningarne i handen knackade vi på den hemska dörren; ej ett ljud inifrån tillkännagaf någon lofvande varelses närvaro der; vi försökte då att sträcka på oss så mycket, att vi kunde se in genom de små fönstergluggarne ofvanför dörren, men de sutto oss för högt. Vi gå upp på taket (d. v. s. högen) och titta ner igenom det der jernröret, som föreställer skorsten, föreslog min slägting och lät handling följa på ord, men taket bestod af gamla bräder, luckor och annat träbråte, i hvilket den nyfikne gästen gick ner sig, så att jag måste dit upp för att göra honom fiott igen, Ännu en gång klappade vi, och det ljudligt, på den svarta dörren, och då kom en gammal gumma, ej ur högen utan ur ett hus bredvid; hon hade bemärkt vår stora vetgirighet och tillbjöd sig att understödja oss med en trästol, på hvilken vi skiftevis uppgstego medan gumman höll i dess rygg. Målaren var ej hemma, hvadan han ej kunde illa uprsaga vår. närgångenhet att genom fönsterna skaffa oss någon insigt i en högsatt menniskas jiafnad . Vi sågo ett rum, just ej så litet Ad beklid: med vissttjugo olika sorters tapeter och prydt med fiera taflor, deribland -mäålarens porträtt, raåladt af honom sjelf, en lyckad bild af Löfgren, sådan han var i sina lysande dagar; jag kände igen den klarblå rocken, den ljusblommiga västen, bröstnålen i skjortvecket, ja, ända till guldringarne i öronen. Om ansigtet deremot föreföll mig helt och hållet obekant, så torde det kanske