STR SAVA TRE
Mannen i högen.
Om den lefvande högsatte målaren Löfgren
och hans bostad lemnar en korrespondent till
Snällposten följande skildring:
Målaren Löfgren är en celeber man, han
var det så långt jag kan minnas tillbaka, och
torde, om det beror på förtjensten, hafva lika
stor rätt som mången bland våra förfäder att
sitta i hög. Såsom ung var han allmogens
på denna och andra trakter bortskämde gunst-
ling, ty. icke nog att han i en handvändning
kunde förvandla den anspråkslösa sommar-
stugan till en marmorerad pelarsal och
tapetsera lilla stugan så hastigt, att far i
huset ej fick tid till ånger öfver utgiften för
tapeterna förr än de redan i all sin glans
lyste mot honom från rummets väggar, och
då var ångern för sen, icke nog med att han
införde en renare stil i kistmålning, den enkla
gröna stilen, med endast egarcus eller ega-
rinnans innitialer i hvitt och ljusrödt, målade
vid kistans lås; icke nog att han fick sina fär-
ger att torka på hälften så kort tid som by-
målarne, så att man kunde gå ofläckad i
sina egna hus; icke nog med allt detta, utan
han var den starkaste och vigaste brottaren,
den snabbaste kapplöparen, den skickligaste
och outtröttligaste dansören i hela sju kyrko-
socknar, samt dertill en rolighetsmakare och
giftermålsfabiikör.
Men målaren blef för en tid sin konst och
sig sjelf otrogen och ingick vid tullverket, och
hela bygden sörjde honom såsom man sörjer
en förlorad vän, om hvilken man aldrig kunde
drömma, att han skulle snoka i sina gamla
vänners knyten och nattsäckar, då förlofvade
par med slägtingar och bekanta återkommo
från. Köpenhamn. De förebrående blickarne,
som träffade vår målare vid dylika visitatio-
ner, måste hafva rört hans hjerta och sam-
vete, ty han tog snart afsked från the pu-
blikaner och fattade åter penseln, men kon-
stens genier hämnades på målaren för hans
otrohet; med hans rykte var det förbi, andra
målare med lika goda torksaker i färgerna
hade tagit hans kunder, och de ungai bygden
hade börjat sjelfva taga sina hjertans an-
gelägenheter om hand; den sista gången må-
laren uppträdde som medlem var i ett —
hästbyte; derefter ingick han i Oxhögen vid
rja.
Då jag för ett par år sedan uppehöll mig
några dagar hos en slägting, bosatt i närhe
ten af Landskrona, föll det oss in att göra
ett besök hos den högsatte mannen, som sa-
des vara lika treflig värd som han i fordna da-
gar varit gäst. Sedd från landsvägen, syntes den
gamla ättehögen icke hafva undergått annan
förändring, än en rad unga träd, planterade
vid dess fot, samt en nyanlagd grässoffa. Men
då vi gingo omkring högen, funno vi dess sö-
dra sida lodrätt geuomgräfd och inredd till
bostad, samt nedanför denna en liten träd-
gårdstäppa med sin brunn och en håla, som
med tiden kunde blifvit en grotta och löfsal.
En trätrappa ledde upp till bostadens dörr.
Men hvilken dörr! svartmålad och strödd med
stenkol, som en likkista, samt försedd med
en inskription skrifven med krita: Inträdet
här betalas med 25 öre. Med penningarne i
handen knackade vi på den hemska dörren;
ej ett ljud inifrån tillkännagaf någon lofvande
varelses närvaro der; vi försökte då att sträcka
på oss så mycket, att vi kunde se in genom
de små fönstergluggarne ofvanför dörren, men
de sutto oss för högt. Vi gå upp på taket
(d. v. s. högen) och titta ner igenom det der
jernröret, som föreställer skorsten, föreslog
min slägting och lät handling följa på ord, men
taket bestod af gamla bräder, luckor och an-
nat träbråte, i hvilket den nyfikne gästen gick
ner sig, så att jag måste dit upp för att göra
honom fiott igen, Ännu en gång klappade vi,
och det ljudligt, på den svarta dörren, och då
kom en gammal gumma, ej ur högen utan ur
ett hus bredvid; hon hade bemärkt vår stora
vetgirighet och tillbjöd sig att understödja oss
med en trästol, på hvilken vi skiftevis upp-
gstego medan gumman höll i dess rygg.
Målaren var ej hemma, hvadan han ej kun-
de illa uprsaga vår. närgångenhet att genom
fönsterna skaffa oss någon insigt i en högsatt
menniskas jiafnad . Vi sågo ett rum, just
ej så litet Ad beklid: med vissttjugo olika
sorters tapeter och prydt med fiera taflor, der-
ibland -mäålarens porträtt, raåladt af honom
sjelf, en lyckad bild af Löfgren, sådan han
var i sina lysande dagar; jag kände igen den
klarblå rocken, den ljusblommiga västen, bröst-
nålen i skjortvecket, ja, ända till guldringarne
i öronen. Om ansigtet deremot föreföll mig
helt och hållet obekant, så torde det kanske