— 242
Och vidare skulle ingen tro på uppriktigheten
af denna brytning.
Kaffet serverades nu. Grefyven gaf ett tec-
ken åt betjenterna att aflägsna sig.
— Nej, fortfor han, man skulle icke tro
derpå. Och i våra hus skulle friden för en
lång tid vara störd. På våra hustrur och dött-
rar utöfva presterna ännu i dag en stark drag-
ningskraft. Den enda utväg till räddning jag
ser för franska adeln är denna: en lag, hvari-
genom fideikomiss-väsendet återinföres,
— En sådan lag kan aldrig mera varda an-
tagen, herr grefve.
— Tror ni det? frågade herr de Commarin.
Ni skulle då sjelf vara böjd för att sätta er
deremot?
Albert visste af erfarenhet huru ömtålig
bans far var just i den punkt som nu af ho-
nom sjelf vidrörts. Derför fann den unge
mannen klokast att ingenting svara.
— Nåväl, låt oss antaga att jag hoppas det
omöjliga, återtog grefven. Adeln skall reda
sig ändå, om den vill fullgöra sig pligt, som
bjuder att alla döttrar och yngre söner i fa-
miljen med stort och ädelt namn afstå från
arfsrätt efter sina föräldrar. Må de i fem
generationer lemna hela fådernearfvet åt den
förstfödde och nöja sig hvar och en med bun-
dra louisdorer i årsränta. På sådant sätt kunna
stora förmögenheter åter samlas. Ätterna
böra, i stället för att söndra sig inöm sig
sjelfva och gifva de egoistiska intressena fritt