— 242 Och vidare skulle ingen tro på uppriktigheten af denna brytning. Kaffet serverades nu. Grefyven gaf ett tecken åt betjenterna att aflägsna sig. — Nej, fortfor han, man skulle icke tro derpå. Och i våra hus skulle friden för en lång tid vara störd. På våra hustrur och döttrar utöfva presterna ännu i dag en stark dragningskraft. Den enda utväg till räddning jag ser för franska adeln är denna: en lag, hvarigenom fideikomiss-väsendet återinföres, — En sådan lag kan aldrig mera varda antagen, herr grefve. — Tror ni det? frågade herr de Commarin. Ni skulle då sjelf vara böjd för att sätta er deremot? Albert visste af erfarenhet huru ömtålig bans far var just i den punkt som nu af honom sjelf vidrörts. Derför fann den unge mannen klokast att ingenting svara. — Nåväl, låt oss antaga att jag hoppas det omöjliga, återtog grefven. Adeln skall reda sig ändå, om den vill fullgöra sig pligt, som bjuder att alla döttrar och yngre söner i familjen med stort och ädelt namn afstå från arfsrätt efter sina föräldrar. Må de i fem generationer lemna hela fådernearfvet åt den förstfödde och nöja sig hvar och en med bundra louisdorer i årsränta. På sådant sätt kunna stora förmögenheter åter samlas. Ätterna böra, i stället för att söndra sig inöm sig sjelfva och gifva de egoistiska intressena fritt