En titt ut i verden. Från den tillfälliga korrespondent, hvilken under ofvanstående rubrik skrifvit några bref till Dagens Nyheter, ha vi ånyo mottagit efterföljande: Paris den 27 juli. Kära faster Hulda! Jag slutade mitt förra bref med att tala om -marseljäsen och jag får börja detta med såmima ämne. Man säger ätt deraf bjertat är fullt, derom talar munnen; men härvidlag talar min mun deller nin penna för att vara noga) öm det hvaraf mina öron äro fulla, Parisårne tåga riktigt sin skada igen för den tystnad, som varit dem ålagd under den kejgerliga regimen. Det finnes icke ett hus, hvari ej marseljäsen sjunges i dessa dagar, ända från portvaktarrummet och alltigenom till vindskammaren, och jag är färdig att använda en ryktbar predikants ord:om ett allvarsammare ämne, att alla, ända till spenabarnen, som hvarken kunna gå eller tala, springa omkring på alla gator och sjunga: Allöns enfants de la patrie! Jag skulle vilja kunna tala om hur det gick till på stora operan då Marie Sass inlade marseljäsen i tredje akten af Den Stumma — men ty värr Var jag icke der. Men jag har hört berättas : öm den: entusiasm: som rådde der; huru hela församlingen på Emile de Girardins ljudeliga uppmaning reste sig upp vid de första tonerna af sången, och häru damerna (icke les cocottes eller halfverlden denna gång, utan den verkliga verlden, anförd af prinsessån de Mouchy; född Anna Murat, i spetsen) stämde in i refrängen, som upprepades af hela salongen. — Detta och mycket mera har jag hört berättas om nämnde representation, men jag har icke sett det sjelf. Jag vill derför hellre tala om ett par andra representationer, som jag sjelf åskådat och der marseljäsen, föredragen af artister, hvilka hvar för sig äro en viss del af publikens gunstlingar, utgjort aftonens pidce de resistance. Den första af dessa var Theresa, den verkliga Theresa. Hon tjunger nu för tiden icke mera omatt ingenting är heligt för en sappör och de andra visorna från sin gamla repertoir i le genre grivois. Hennes ärelystnad var satt blifva aktris och hon har blifvit det på La Gaft6-teatern, som nu i nära ett år hvareviga dag spelat Hvita katten. Hvita katten är en fcerieoch dekorationspjes med litet rim här och der, men utan en tillstymmelse till reson. I denna pjes uppträder Theresa, soma är en ibland de obehagligare företeelser jag någonsin sett. -Hon är väl nu några. och trettio år gammal, kortväxt och något fetlagd, med skarpa, bruna ögon, svart hår och Svarta mustacher. Mustacher? Ja riktiga mustacher, som skulle väcka afund hos mer än en ung man af Våra bekanta. Hola hennes utseende är som ön kärls, och