YIL
Herr Daburon begaf sig icke hem, då han
lemnade hotell dSArlange. Hela natten ströf-
vade han emkring utan mål, endast sökande
någon svalka för sitt brännheta hufvud. Afven
ville han bereda sig möjlighet att få sofva en
stund, derigenom att han först riktigt tröt-
tade ut sig.
— En sådan galning jag varit! sade han
till sig sjelf; jag, som kunnat hoppas, tro att
hon någonsin skulle älska mig! Huru har jag
vågat drömma om att en gång få ega så myc-
ket behag, ädelhet och skönhet? Hvad hon
var vacker i afton, då hennes ansigte skölj-
des af tårar! Kan man föreställa sig något
mera englalikt? Hvilket sublimt uttryck hade
ej hennes ögon då hon talade om honom! Det
kom sig deraf att hon älskar honom. Och
mig . . . mig håller hon af som en far...
det har hon sjelf sagt. Kunde det väl också
vara annorlunda? Var det möjligt att hon
skulle se en älskare i denne allvarlige och
sträfve domare, alltid lika dyster som den
svarta drägt han bar? Det var ju nedrigt att
tänka förena så mycken jungfrulig renhet med
min erfarenhet af lifvet. För henne är ännu
framtiden rik på leende förhoppningar, och
sedan länge tillbaka har jag lärt mig inse alla
ungdomliga illusioners bedräglighet. Hon är
ung som oskulden, jag är gammal som lasten,