Den olycklige Daburon såg sig sjelf och
sitt handlingssätt i den mest ogynnsamma
dager. Han förstod Claire, och han ursäk-
tade henne. Men han ogillade på det högsta,
att han för henne förrådt sin outsägliga smärta.
Han förebrådde sig att han stört hennes lugn.
Slutligen gick han så långt, att han på intet
vilkor ville förlåta sig sjelf att han friat till
henne.
Borde han icke ha förutsett, hvad som händt,
att hon skulle afslå hans bön och att han
sedan skulle bli beröfvad den himmelska lyc-
kan att se henne, höra henne och i tysthet
afguda henne?
— En ung flicka, fortfor han, drömmer gerna
om en älskare; men hon föreställer sig honom
som ett ideal. Det behagar henne att utrusta
honom med alla lysande egenskaper: manna-
kraft, hjeltemod och en ädel hållning. Hvad
måste ske, när hen under min frånvaro tänkte
på mig? I fantasien såg hon mig förmodligen
sitta i min svarta drägt uti någon hemsk fän-
gelsehåla, förhörande i trasor höljda brotts-.
lingar. År det icke mitt yrke att nedstiga
i alla kloaker och röra i brottens dy? Är jag
icke dömd till att i skuggan rentvå ett för-
derfvadt samhälles smutsiga linne? Ah! det
finns yrken som tarfva mycken uppoffring.
Borde icke domaren, likasom presten, vara
skyldig att lefva i enslighet och ogift? Båda
veta allt d. v. s. för mycket. Deras drägt
är nästan lika. Men under det att presten i