-— ÄAÄVAA
Och i all korthet redogjorde han för sitt
samtal med fru VArlange, hvarvid han lik-
väl undvek att beröra penningfrågan, ehuru
denna varit för gumman den vigtigaste.
— Jag sade med rätta att för mig är in-
gen ro vidare att vänta, återtog Claire i sorg-
sen ton. När min farmor får veta att jag af-
slagit ert anbud, huru förtörnad skall hon icke
då blifva!
— Ni känner mig illa, min fröken, inföll
domaren. Jag har ingenting att säga fru
markisinnan, jag drar mig så småningom till-
baka och dermed nog. Tvifvelsutan skall
hon antaga att jag betänkt mig och funnit
rådligast . . .
— O! ni är god och ädel, jag vet det...
-— Jag aflägsnar mig, fortfor herr Daburon,
och snart har ni glömt till och med namnet
på den olycklige, hvilkens lefnadslycka i dag
blifvit krossad.
— Ni tänker icke hvad ni säger, utbrast
den unga flickan lifligt.
— Nåja, det är sannt: jag invaggar mig
nu i den sista förboppningen att mitt minne
skall förblifya or kärt. Någon gång skall ni
säga till er sjelf: an älskade mig verkligt.
Och jag ber att få vara er vän, er mest hän-
gifne vän. -
Claire omfattade nu i sin tur med rörelse
herr Daburons händer.
-— Ni har rätt, yttrade hon; vi måste blifva
Fånner. Må vi glömma hvad som nyss pas-