serat och ni fortfarande såsom hittills vara
min ende, gode och öfverseende broder.
Mörkret var nu inne; hon kunde icke se ho-
nom, men hon förstod att han grät, ty han
dröjde att svara.
— Ar det väl möjligt, tror ni, hvad ni nu
ber mig om? sade han ändtligen. Huru! ni
talar om att jag skall glömma! Ser ni då
ieke att jag älskar er tusen gånger högre än
ni älskar . ..
Han tystnade; det var honom alltför på-
kostande att uttala namnet Commarin och
endast med den största svårighet kunde han
tillägga:
— Och jagskall alltid älskaZer . . .
De hade gått några steg från bersån och
voro nu icke långt från trappan till bygg-
ningen.
— Tillåt, min fröken, yttrade domaren, att
jag nu säger er farväl. Ni skall sällan återse
mig. Jag ämnar icke besöka markisinnan of-
tare än nödigt är för att undvika att bryt-
ningen blir alltför märkbar.
Hans röst var fill den grad darrande att
orden endast med svårighet kunde urskiljas.
— Hvad än må hända, tillade han, så kom
ihåg att här i verlden finns en olycklig, som
tillhör er helt och hållet. Om ni någonsin
blir i behof af en sann väns bistånd, så kom
till mig. Och nu må det vara slut... Claire,
ännu en gång farväl. :
Hon var föga mindre uppskakad än han, :