Drag ur de franska härförarnes lif. (Efter Dagens Nyheder.) Den franska birens tlskling är marskalk Mac-Mahon, om hvilken det berättas, att det flyter kungligt blod i hans ådror, enär hans förfäder skulle ha herrskat er den smaragdgröna ön. Så mycket är säkert, att han för två år sedan uppvaktades af en deputation fenier, som hade i uppdrag att tillbjuda honom irländska kronan och uppmana honom att ställa sig i spetsen för de upproriska, för att med deras tillhjelp tillkäwmpa sig sina fåders land, men marskalken kunde, tyvärr, icke antaga det smickrande tillbudet. Mac-Mahon är en man med trygga, artiga manr, och det är få som i lika hög grad som han ega förmågan att göra sig omtyckta af soldaterna, af fienden — ja, till och med af folket i allmänhet, hvilket sednare, efter hvad det påstås, skall för en krigare vara en af de svåraste. uppgifter, Italienarne ihågkomma ännu hans intåg i Milano. Då marskalken nalkades triumfbågen framför stadsporten, kom en liten, tarfligt klädd flicka om 4 å 5 år mot honom och räckte honom er bukett rosor. Marskalken höll in.sin häst, böjde sig ned och tog den lilla flickan upp till sig. — Jag vill stanna hos dig — sade hon, då han ämnade släppa ned henne på marken. — Nå, så stanna dål — svarade Mac-Mahon, och under befolkningens jubel red han genom stadens gator med den lilla flickan, som, strålande af glädje, svängde buketten i vädret der hon satt framför marskalken i sadeln. — Sådana infall äro för öfMac-Mahons specialitet. Då trupperna sålunda efter italienska kriget defilerade genom gatorna i Paris, var han den enda af marskalkerna som bar sin släpuniform, den uniform i hvilken han skurit sina lagrar vid Magenta och Solferino. Uppträdde han så i distraktion eller med beräkning? Frågan är ej lätt att besvara, men så mycket är säkert, att han bokstafligen blef öfverhöljd af blommor. Mac-Mahon utmörkte sig på Krim samtidigt med general Bosquet, räddade sednare franska hären vid Magenta och har sist varit generalguvernör i Algier; men alla äro eniga om att han är större som fältherre än som administrator. Marskalk Bazaine, hvilken också sannolikt kommer att göra sitt namn mer kändt under detta fälttåg än det hittills varit, är af medelhöjd, blond, fet — hvilken marskalk har icke godt hull? — och har ett lifligt, intelligent ansigte. Han går vanligtvis civilt klädd och : bär en liten mjuk, grå hatt, som är allt aunat än elegant, men han gnuggar sina händer med en så tillfredsställd uppsyn och det blixtrar i hans ögonvrår på ett sätt, att det ingifver ett obeskrifligt förtroende till det påståendet, att han och segrens gudiona ingått ett oupplösligt förbund med hvarandra. I nu pågående. krig åtföljes han af två nevöer, hvilka äro löjtnanter, och till stabschef har han öfverste Roger, en utmärkt taktiker och dertill en berömd entomolog. Öfverste Roger har samlat insekter i Algier, Mexiko och på Krim, ja, under fälttåget i Syrien såg man honom en dag marschera i spetsen för sitt kompani, hållande i handen en pistol, på hvars kolf 8 å 9 store insekter, som han fångat under vigev, voro fasstuckna med knappnålar! De franska officerarne äro i allmänhet ifriga Sgsamlare. Under fälttåget i Italien fanns t. ex. bland suaverna en ung officer, som var en passionerad -samlare af fjärilar. Denne officer förde i det blodiga slaget vid Solferino en tiraljörkedja och gick i spetsen för sitt folk, då han plötsligt fick se en fjäril af sällsynt slag flyga 18 3 20 steg framför kedjan. Frestelsen var stor, han betänkte sig ett ögonblick, men kunde icke motstå lusten att göra ett intressant fynd, utan ilade fram, nådde fjäriln, tog kepin och kastade den med ett glädjerop öfver sitt flyktiga byte, men störtade i samma ögonblick, träffad i bjertat af en dödande kula. Hans sista ord voro: Den är min! Medan vi tala om samlare, blir öfvergången till att säga några ord om general Cousin Montauban, grefve af Palikao, ganska naturlig. Grefven, som enligt militära autoriteters mening på ett beundransvärdt sätt manövrerat i Kina, är en högrest, med ett martialiskt yttre utrustad man, mera mager än de flesta af hans kolleger. Han bär ett stort ski har kloka, lifliga ögon, glest, gråsprängdt hår, och är ett vackert exempel på en gammal soldat, som bibehållit sig väl. Jin bättre typ på en äkta fransk soldat har man svårt att tänka sig, och ingen ung officer iär mera begifven på, man kan väl säga, dumdristiga företag denne 76-årige gubbe. Då han t. ex. eng ka fälttåget igtvis bi P0