Daburon — ty till er kan jag ju tala upp-
riktigt? — att jag blir förtviflad hvar gång
jag tänker på hennes bosättning.
— För fröken Claire, stammade älskaren,
synes det mig böra bli lätt att få ett bo.
— Nej, visst icke. Visserligen har hon ett
ganska intagande yttre; men huru långt kom-
mer man numera här i verlden med ett så-
dant? Männen ha blifvit så snikna att det
riktigt gör mig ondt om hjertat. De fråga
icke efter annat än pengar. Jag vet ej en
enda som skulle kunna vara nog oegennyttig
att taga en Arlange utan annan hemgift än
hennes vackra ögon.
— Jag tror, ni öfverdrifver missförhållan-
det, min fru, anmärkte Daburon blygsamt.
— Nej, icke det ringaste. Lita på min er-
farenhet; jag är äldre än ni. För öfrigt, om
jag gifter bort Claire, skall min måg göra
mig tusen bekymmer, så försäkrar åtminstone
min notarie. Man skall tvinga mig, påstår
han, att aflemna räkenskäper, som visa huru
hennes fädernearf förvaltats, och icke har jag
några räkenskaper. Det är ju förfärligt! Ack,
om lilla Claire hade ett godt hjerta ändå; i
sådant fall nöjde hon sig helt beskedligt med
att bli nunna i något kloster. Jag sluppe då
göra mix sjelf utfattig för att åstadkomma en
hemgift. Men hon har ingen ömhet för mig.
Herr Daburon insåg, att nu var rätta stun-
den inne att tala. Han samlade allt sitt mod
ochk mel temligen -gäker stämma började han;