bannlyst från hufvudqvarteret. Förtransporten af kejsarens bagage äro endast tvenne kantiner afsedda. Kejsaren vill ej ens medtaga ett tält. En general, som tyckte att detta likväl var att gå nästan för långt, svarade han leende: Hvartill tält? Vi gå till länder, der vi sannolikt ständigt skola finna hus, och i värsta fall hittar man alltid något skjul och kan tå en kappa att breda öfver sig. De olika illustrerade tidningar, som utgifvas i Paris hafva meddelat teckningar ur det offentliga lifvet der, af upptågen på boulevarderna, af truppernas genommarsch, af afskedsscener vid banstationen, afskedsfrukosten för trupperna vid S:t Cloud, senatens audiens hos kejsaren o. 8 v. Att skämttidningarne äro öfverfyllda af Wilhelmar, Bismarckar och preussiska krigare efter endera af de två hufvudtyperna: en gammal underofficer med mustacher å la konung Wilhelm och en mycket röd näsa, eller en ung löjtnant med otroligt kort rock och och otroligt smala ben — det följer af sig sjelft. Konsten arbetar emellertid icke ensamt på detta sätt i pressens tjenst eller med understöd af det skrifna ordet, den uppträder äfven på egen hand, och bokhandlarnes fönster framvisa vid sidan af de bekanta bilderna från kriget och kartorna öfver krigs. skådeplatsen en hel mängd humoristiska genrestycken, som tilldraga sig de förbigåendes uppmärksamhet. Emellertid äro dessa humoristiska konstalstert i allmänhet icke särdeles roliga; parisarne glädja sig naturligtvis alltid öfver att se sina goda vänner preussarne illa åtgångne, men på få undantag när är detta också allt man har för besväret att armbåga sig genom trängseln. En rätt nöjsam serie af bilder föreställer de olika franska vapnen, representerade af skönheter med svällande former i de respektiva uniformerna, dansande en öfverdådig och krigisk cancan framför de stela, preussarne, hvilka mottaga af de sköna en fotspark än på näsan än — på något annat ställe. Andra serier af teckningar föreställa tölpiga preussiska soldater, som dresgseras af smalbenta löjtnanter eller som hastigt lemna alla militära öfnmingar åsido och anfalla en omåttligt stor brödbulle, skära sig in i en fläskskinka eller fördjupa sig i ett köks detaljer, der då pickelhufvan tjenstgör som gryta och tändnålsgeväret som stekspett. Ett mycket omtyckt motiv är, när franska soldater framställas, spetsande hela leder af preussare på sina bajonetter, alldeles som man uppträder perlor på en tråd, för att medföra dem hem som tennsoldater till leksaker åt barnen o. s. v. I motsats till den preussiska eländigheten förherrligas naturligtvis de franska soldaterna på alla sätt; så låter man dem t. ex. tända sina pipor vid fräsande granater eller visa andra utomordentliga exempel på mod och kallblodighet. x , x Franske krigsministern har från emiren Abd-el-Kader fått mottaga följande skrifvelse: Lofvad vare Gud! Till den tappre krigsministern och marskalken af Frankrike. Excellens, vi ha genom ryktets röst förnummit, att Frankrike ämnar låta krutet tala till dess fiender preussarne (dem Gud förvirre!) och att er mycket mäktige kejsare, Napoleon III (som Gud gynne med gin godhet!) beslutit låta det franska Afrikas söner gå i spetsen för sina käcka soldater. Den som stridt mot fransmännen vore den sämste bland de troende, om han icke i detta krig skulle ställa sig till sitt nya fosterlands tjenst; hans fruktade sabel gör anspråk på äran att föras främst i elden mot preussarne. Emiren Abd-el-Kader ber er derför, excellens, att nedlägga bans iädmjuka bön vid foten af Napoleon HOlI:s ärorika tron. (Må Gud förläna honom segern!) Från Guds tjenare Abd-el-Kader Ben Mahi-Eddim. CJournal officiel beklagar, att flera franska tidningar, trots det af regeringen utfärdade förbudet, fortfara att meddela nyheter om militäroperationerna, till skada för den nationela saken7, och den officiela tidningen hotar med att regeringen — som hade haAanrnnatas At an arnall ill tidninmnmarnag me