ning blott konstaterade att Danmark för ögonblicket ej deltager i det krig som föres mellan Frankrike och Preussen, och detta yttrande tror jag kommer det rätta mycket nära. Vi äro icke i krig, men vi kunna komma det hvilket ögonblick som helst. Och detta ögonblick är kanhända ej långt borta. Så mycket kan jag i alla händelser säga, att Danmark gör sig redo till att möta alla eventualiteter. Under sådana förhållanden som de nuvarande bör man naturligtvis taga sig i akti afseende på hvad man bringar till offentlig kunskap. Men det är icke och kan icke vara någon hemlighet att vi sammandraga trupper vid våra gränser. En mängd köpenhamnare ha de tvenne sednaste aftnarne på Toldboden tagit afsked af de bortfarande soldaterna. Det är artilleriet som dessa aftnar inskeppat sig och förts till Kolding ; i dag afgå härifrån ingeniörtrupper; och samtidigt har infanteriet från de särskilda garnisonsorterna på Jutland marscherat söderut mot gränsen. I landtförsvarsdepartementet arbetas natt och dag. En af mina vänner, som är tjensteman i detta departement, måste i förrgår utöfver den vanliga arbetstiden tjenstgöra från kl. 5 e. m. till 131 på natten och derefter inställa sig kl. 6 följande morgon för att arbeta på sitt embetsrum till kl. 6 på aftonen. Jag vet ur fullkomligt tillförlitlig källa att å ett af våra boktryckerier i går trycktes 20,000 inqvarteringssedlar med dansk text på den ena sidan och tysk på den andra. Således tyckes man vänta att danska trupper skola blifva inqvarterade itrakter (af Schlesvig?), der en del af befolkningen talar danska och en annan tyska. Detta är allt hvad jag för ögonblicket kan och bör säga. Sinnesstämningen hos folket är fortfarande mycket lifvad, och jag tviflar ej på att alla skola befinnas villiga att underkasta sig de bördor som åtfölja ett krig, derest vi skulle blifva invecklade i ett sådant. Men för öfrigt har man i dessa dagar rikt tillfälle att se huru lojalt det danska folket i botten är. Man litar blindt på regeringen. Ehuru man i hög grad längtar efter att komma utur den spännande ovisshet, hvari man för ögonblicket befinner sig, öfverlemnar man dock lugnt afgörandet i de styrandes händer, förvissad om att de skola veta att välja det rätta. Det finns också ingen anledning att betvifla, det regering och folk denna gång hysa samma känslor. Ännu har den varma sympati som alla känna för Frankrike icke gifvit sig luft på något mera märkligt sätt. Men franska flottan är ju nu under uppsegling. Om några få timmar kanske ligger väl åtminstone någon liten del deraf här på redden. Har den trupper ombord, skall jublet otvifvelaktigt blifva stort, och till och med om ingen entusiasm finnes förut, skola de raska franska sjömännen, när de visa sig på våra gator, säkerligen elektrisera köpenhamnarne tillräckligt mycket för att den länge gömda hågen att visa sitt intresse för fransmännen skall träda fram på ett ganska storartadt sätt. Ungdomen hos oss väntar med längtan den dag, då de må kunna i bredd med den franske brodren! — som det nu hette i sången i stället för den danske brodren — föra Dannebrogen och Tricoloren framåt till seger. Sextiefem studenter, utom en mängd andra, ha ställt sig till krigsministerns disposition, och många flera skola strömma till, om det blir krig. Här gå rykten om en ministårförändring. Hall skall öfvertaga utrikesdepartementet och general Raaslöff landtförsvarsdepartementet, heter det. Jag antager att dessa ombyten komma att ske, om icke genast, så när händelserna ha skridit något längre framåt. —09—