förmögne jorddrotten, hör man samma -fasta beslut att bibehålla det ärfda fäderneslandet oförminskadt, uttalas med en enhällighet som bevisar att tyskarne i dessa trakter sätta sitt lands välfärd långt framför privat vinning och privata intressen. De veta, åtminstone berättelsevis, hvad krig vill säga. Många hågkomma ännu den svåra tid, då en krigshär som förde frihetens namn på tungan försökte trampa dem i stoftet under militärdespotismens jernklack. De anse det andra kejsardömet för en kopia af det första och äro villiga att offra lif och gods för att förödmjuka det nittonde seklets erkedespot, och för att deras land må åter få lefva i fred. Detta är icke tomma fraser; man har ständigt för ögonen bevis på allvaret i dessa tänkesätt. Jag har samtalat med personer som samlat rikedom på sina vinberg eller fabriker. De ha sagt mig, att den flitiga ångmaskinens larm har tystnat, och hoppet om att få inberga en lofvande skörd är slocknadt. De se för ögonen en ohjelplig och svår förlust, men de förnöta icke sin tid med att uträkna dess belopp eller beräkna möjligheterna af att bereda sig några fördelar. De beklaga endast att deras ålder sätter dem ur stånd att gå ut och strida för sin goda sak. I jernvägskupåerna såväl som vid hotellernas middagsbord hör man ingen enda afvikande stämma, utan lösen hos ung och gammal, rik och fattig är enhälligt, att man vill intill döden motstå det öfvermodiga anfallet af denne förvillade gubbe som inbillar sig att en af hvarje hederlig menniska afskydd dynasti kan vinna fast grund på strömmar af blod. Detta, att ett folk förgäter alla inre tvister, och rcser sig som en man mot den yttre fienden, är ett sällsynt skådespel i denna tiden, då eljest förspörjes liknöjdhet för de högsta mål. (?) Det land jag just nu genomfarit (korrespondenten skrifver från Mainz, kommande förmodligen genom Hannover och Hessen) och de folk jag sett, äro desamma som jag med synnerlig uppmärksamhet studerade straxt efter att slaget vid Königgrätz hade afgjordt Österrikes öde. Då kommo tåg på tåg uppfyllda af krigare, hvilka såväl materielt som allegoriskt voro krönta med lagrar. De helsades med entusiasm, men den var ingalunda allmän. Många färrådde sitt missnöje och ansågo Preussens seger för en källa till mycket ondt. Österrike hade talrika och öppenhjertiga vänner. Det erkändes att segern varit dyrköpt, men det ansågs att utgången snarare förökat fiendskapen än befästat vänskap. Men nu äro föregående strider och oenigheter å ömse sidor förgätna. Samma personer, som stodo tysta om hösten 1866, då de preussiska trupperna återkommo hem, helsa dem nu välkomna med underbar och smittosam entusiasm. Fäderneslandet är i fara — det är den allt beherrskande känslan och att bevara Tysklands heliga jord fri, är den tanke som fyller dagens tankar och nattens drömmar. Man skall kanhända anse det språk jag förer för en entusiasts, och det må så förefalla dem som ej såsom jag, haft tillfälle att se tyska folket resa sig upp såsom det gör. Tyskarne äro, i sin helhet tagna, långsamma till att handla och benägna för att skjuta upp och draga ut på tiden. De ha en medfödd obenägenhet för att hastigt fatta och utföra beslut, att taga initiativ. Till dess de bli öfvertygade att den väg man vill ha dem att gå, är det rättas väg, blifva de passiva och tyckas vara otillgängliga för intryck, men vid detta tillfälle ha de som en man upptagit den handske Frankrike kastat åt dem. Jag har på mina resor träffat män, hvilka i England eller Frankrike haft betydande anställning, men vid underrättelsen om krigets utbrott genast öfvergifvit sin plats och skyndat hem ). Jag har talat med män, för hvilka detta steg varit detsamma som att öfvergifva alla förhoppningar om en lycklig och tryggad framtid, men de. ha icke ångrat sig. De voro uppfyllda af samma friska mod, som dref Massachusetts ungdom att öfvergifva hem, föräldrar och egendom, för att kämpa mot den förklarade fienden till alla menniskors lika rätt. Hvem finnes väl utom Frankrikes gränser, som ej skulle anse deras handlingssätt värdigt forntiden, då försvaret af rättfärdigheten ansågs för en heligare pligt än försvarandet af rikedom eller det sämsta slag af jordisk ära? Ju mera jag ser af tyska folket, desto mera öfvertygad blir jag att den så orättfärdigt började striden skall gifva rätt åt till och med de högsvpändaste förväntningar