förmögne jorddrotten, hör man samma -fasta
beslut att bibehålla det ärfda fäderneslan-
det oförminskadt, uttalas med en enhällighet
som bevisar att tyskarne i dessa trakter
sätta sitt lands välfärd långt framför privat
vinning och privata intressen. De veta, åt-
minstone berättelsevis, hvad krig vill säga.
Många hågkomma ännu den svåra tid, då
en krigshär som förde frihetens namn på
tungan försökte trampa dem i stoftet under
militärdespotismens jernklack. De anse det
andra kejsardömet för en kopia af det första
och äro villiga att offra lif och gods för att
förödmjuka det nittonde seklets erkedespot,
och för att deras land må åter få lefva i
fred. Detta är icke tomma fraser; man har
ständigt för ögonen bevis på allvaret i dessa
tänkesätt.
Jag har samtalat med personer som sam-
lat rikedom på sina vinberg eller fabriker.
De ha sagt mig, att den flitiga ångmaskinens
larm har tystnat, och hoppet om att få in-
berga en lofvande skörd är slocknadt. De
se för ögonen en ohjelplig och svår förlust,
men de förnöta icke sin tid med att ut-
räkna dess belopp eller beräkna möjlighe-
terna af att bereda sig några fördelar. De
beklaga endast att deras ålder sätter dem
ur stånd att gå ut och strida för sin goda
sak. I jernvägskupåerna såväl som vid ho-
tellernas middagsbord hör man ingen enda
afvikande stämma, utan lösen hos ung och
gammal, rik och fattig är enhälligt, att man
vill intill döden motstå det öfvermodiga an-
fallet af denne förvillade gubbe som inbil-
lar sig att en af hvarje hederlig menniska
afskydd dynasti kan vinna fast grund på
strömmar af blod. Detta, att ett folk för-
gäter alla inre tvister, och rcser sig som en
man mot den yttre fienden, är ett sällsynt
skådespel i denna tiden, då eljest förspörjes
liknöjdhet för de högsta mål. (?)
Det land jag just nu genomfarit (korres-
pondenten skrifver från Mainz, kommande
förmodligen genom Hannover och Hessen)
och de folk jag sett, äro desamma som jag
med synnerlig uppmärksamhet studerade
straxt efter att slaget vid Königgrätz hade
afgjordt Österrikes öde. Då kommo tåg på
tåg uppfyllda af krigare, hvilka såväl ma-
terielt som allegoriskt voro krönta med la-
grar. De helsades med entusiasm, men den
var ingalunda allmän. Många färrådde sitt
missnöje och ansågo Preussens seger för en
källa till mycket ondt. Österrike hade tal-
rika och öppenhjertiga vänner. Det erkän-
des att segern varit dyrköpt, men det an-
sågs att utgången snarare förökat fiend-
skapen än befästat vänskap. Men nu äro
föregående strider och oenigheter å ömse
sidor förgätna. Samma personer, som stodo
tysta om hösten 1866, då de preussiska
trupperna återkommo hem, helsa dem nu
välkomna med underbar och smittosam en-
tusiasm. Fäderneslandet är i fara — det
är den allt beherrskande känslan och att be-
vara Tysklands heliga jord fri, är den
tanke som fyller dagens tankar och nattens
drömmar.
Man skall kanhända anse det språk jag
förer för en entusiasts, och det må så före-
falla dem som ej såsom jag, haft tillfälle
att se tyska folket resa sig upp såsom det
gör. Tyskarne äro, i sin helhet tagna, lång-
samma till att handla och benägna för att
skjuta upp och draga ut på tiden. De ha
en medfödd obenägenhet för att hastigt fatta
och utföra beslut, att taga initiativ. Till
dess de bli öfvertygade att den väg man
vill ha dem att gå, är det rättas väg, blifva
de passiva och tyckas vara otillgängliga för
intryck, men vid detta tillfälle ha de som
en man upptagit den handske Frankrike ka-
stat åt dem. Jag har på mina resor träffat
män, hvilka i England eller Frankrike haft
betydande anställning, men vid underrättel-
sen om krigets utbrott genast öfvergifvit
sin plats och skyndat hem ). Jag har talat
med män, för hvilka detta steg varit det-
samma som att öfvergifva alla förhoppnin-
gar om en lycklig och tryggad framtid, men
de. ha icke ångrat sig. De voro uppfyllda
af samma friska mod, som dref Massachu-
setts ungdom att öfvergifva hem, föräldrar
och egendom, för att kämpa mot den för-
klarade fienden till alla menniskors lika
rätt. Hvem finnes väl utom Frankrikes
gränser, som ej skulle anse deras handlings-
sätt värdigt forntiden, då försvaret af rätt-
färdigheten ansågs för en heligare pligt än
försvarandet af rikedom eller det sämsta
slag af jordisk ära?
Ju mera jag ser af tyska folket, desto
mera öfvertygad blir jag att den så orätt-
färdigt började striden skall gifva rätt åt
till och med de högsvpändaste förväntningar