Noter till dagens text.
En fränsk tidning anförde häromdagen ett
yttrande af Kejsaren, hvilket icke hör till
hans lyckligaste.
Han sade till dr Conneau: Jag tager
kejserlige prinsen med mig,icke för att han
skall roa sig, utan för att han skall lära
Big sitt kall som furste.
Sitt kall som furste!..--
Det gräsliga krig som nu börjas, skulle
således icke bli det sista? Är det icke för
att komma till allmän afväpning och all-
män fred som Frankrike går att strida!
Det skall icke bli slut med detta! Under
Napoleon IV skall man åter begynna med
blodiga meiniskooffer... och under Napo-
leon V om igen!
Evigt, evigt skola folken, narrade och
drifna af furstarne, förgöra hvarandra!...
Det hade väl ändock varit bra eller åt-
minstone klokt att låta en tro, att dessa
saker skulle få ett slut och att detta slut
skulle bestämmas af den väntade franska
Begren . .-.
En tröst är att prinsen redan lärt icke
så få yrken. Han har försökt sig i sättare-
yrket, smedsyrket, bildhuggareyrket o. s. V.,
och han tycks undan för undan ha blifvit
mätt på dem allesamman. Vi skola hoppas
att han inte får mera lust för det andra
yrket...
0
Kejsaren tager högsta befälet öfver armån.
Den förbehållsamhet, som är oss ålagd i
fråga om detta beslut af statens öfverhuf-
vud, tillåter oss blott en enda sak — ytt-
rar Le Sigele — det är att uttrycka vår
uppriktiga önskan att kejsaren må blifva
lika lycklig vid Rhen som han var det i
Italien under utförandet af ett general-en-
chefskall, till hvilket hans föregående lif
gifvit honom så ringa färdighet.
x
Ingenting synnerligt ännu på krigsskåde-
platsen... Man bara väntar. Man koneen-
trerar-sig.—Tidningarne å ömse sidor för-