dare transporteras till Strassburg och Rhen-
gränsen. Alla de kringliggande gatorna voro
fulla med folk, som-helsade de ankommande
med ljudliga rop af lefve armäen! lefve kriget
Soldaterna buro en tung packning, men man
täflade om att lätta deras möda. Gevär, rens-
lar, kokkärl lassade man på sig, karlar och
qvinnor om hvarandra, och soldaten hade in-
genting annat att göra än att fatta sin hjel-
pare eller hjelperska under armen och tåga
gladligen åstad. Det var ett brokigt tåg, och
ingen af våra stränga excercismästare der-
hemma skulle ha funnit sig belåten med trup-
pens takt och hållning, men man såg och
hörde af entusiasmen hos soldaterna att de
med glädje drogo i striden och att de voro
vissa om segren. Jag såg tre af manska-
pet, antingen af trötthet eller illamående
sätta sig att hvila på trottoaren. En halfvuxen
gosse, som synbarligen tillhörde en förmögen
familj, sprang bort, hemtade en fiaker och
nödgade soldaterna att stiga upp i denna samt
tycktes vara helt stolt öfver platsen han intog vid
deras sida. Ju närmare vi kommo till öst-
eller Strassburg-bangården, desto mera ökade
sig folkmassan, och vi sågo snart att det var
en ren omöjlighet att utan risk till lif och
lemmar komma ända fram. Vi hunno dock
till den lilla vackra S:t Laurentkyrkan, och
här såg jag den ena truppafdelningen efter
den andra tåga förbi. Med trupperna följde
jublande barn och gråtande qvinnor; från folk-
massan på sidorna och från fönsterna kastades
blommor, och från alla munnar ljöd enstäm-
migt ropet: lefve armen! af trupperna besva-
radt med lefve Frankrike! lefve kejsaren!
Och medani jag stod der — det var ingen
kort stund, ty det var långt lidet på f. m.
då jag kom hem — fick jag höra hvad jag så
mycket längtat efter, men som man sagt mig
vara omöjligt att få höra i det kejserliga Frank-
rike: Marseljäsen. Jag har hört den sjungas
hemma många gånger, men hvad var det!
Aldrig har jag gjort mig en tjugondedels före
ställning om den trollmakt som ligger i dessa
toner! Nu hade den också sin rätta betydelse,
den eldade icke till blodigt inbördes krig, utan
till strid för fäderneslandet. Det var ett af
regementena, som tågade fram med denna
sång, hvilken icke ljudat på Paris gator se-
dan 18 år, och det tycktes mig som om hela
folket nu först riktigt kände igen sig sjelf.
Man sjöng och gret och skrattade, och jag,
stackars lilla främling som stod der, också
jag grät som ett barn och uppsände mina
varma välönskningar för de tappra gossarnes
framgång, af hvilka så många voro dömda att
aldrig återse sitt herrliga Paris. Hanna,