— Arrendatorn Johan Ulot Jansson dom-
des för samma brott att böta 5 rår,
Åamemes——X2————X—X—XzX—XX———XX XE
En titt ut i verlden.
IL.
Paris den 17 juli.
Kära faster Hulda!
Nu må faster tro, att här är ett lif! Jag
tror knappt att uppståndelsen vid alla de kung-
liga -kröningarne och begrafningarne, hvarom
faster brukar ha så mycket vackert att be-
rätta oss unga, sammanlagdt alltsedan Carl
XI:s tid, gått upp mot de begge enda da-
garnes rörelse här i förrgår och i går. Jag
är ännu alldeles yr i hufvudet.
Jag satt i fredags afton helt lugnt på Opera
-Comique och hörde Flotows nya opera
Skuggan — det är något till musik det; jag
kommer aldrig att förlåta kungliga teaterdi-
rektionen, om vi icke få höra den i Stockholm
i höst. Det är melodier, sådana som jag icke
hört sedan Marthas dagar, det är hvarken
Meyerbeers dunder- och blixt-instrumentation
eHer Verdis storskrammel, för att aldrig tala
om Wagners hårresande domsbasunstutningar
eller Offenbachs spirituela nojs — det är me-
lodi på melodi, enkla och intagande, så att det
gör en godt i själen, och några, som jag
tyckte, enkom skrifna för Arnoldson och fru
Stenhammar,
Jag hade, som sagdt, setat och hört denna
hänförande musik, och jag tänkte icke mer
på Preussens och Frankrikes förestående krig,
hvarom, gudbevars, äfven iag fått höra öronen
fulla under dagens lopp, än jag tänkte på
Patagonien eller Japan. Boulevarderna äro
just aldrig folktomma kl. mellan elfva och tolf
på natten, men så mycket menviskor som
denna qväll har jag aldrig törr sett tillsam-
mans, inte ens när Carl XII:s statyn aftäck-
tes och vi suto på den famösa Nilssonska
läktaren. Massorna böljade framåt Boulevard
Montmartre, och vi följde strömmen åt så
långt vi kunde. Men ungefär midtför Varibt6s-
teatern var det stopp. Polissergeanterna, än-
nu höfliga, men ändå bestämdare än vanligt,
ropade immerfort sitt circulez, messieurs! men
hvarken hördes det för det döfvande larmet
eller brydde sig någon derom. Då det emel-
lertid var långt från några upproriska rop som
höjdes, så togo de saken kallt. Hela hopen
skrek: vive Vempereur! å Berlin! å bas
Bismarck! också: vive la guerre! hvilket
sista föreföll mig ungefär lika vansinnigt som
om jag hört ropas: lefve döden! Men, klok
eller icke, nog var entusiasmen uppriktig, der-
på kunde man icke misstaga sig. Jag förstår
icke politiken eller hvem som hår rätt eller
orätt i tvistefrågan, men jag kan icke hjelpa
det, entusiasmen är smittosam, och der jag stod
midt ibland detta dlifliga, lättrörda folk, som
trodde sin nationalära kränkt och som för att
hämnas denna var redo att offra Nf, blod och
egodelar, kunde jag icke låta bli att af bela
mitt hjerta önska det seger och framgång.
Hur jag kom ut ur folkmassan kan jag icke
säga, men hur det var så gick det, Men tänk
sig, faster, min förskräckelse — jag var en-
sam, jag var skild från mitt sällskap! Att
söka leta rätt på det var.nästan ett lika hopp-
löst företag som att söka efter en knappnål
i en hövålm. Jag var gråtfärdig. Jag skulle
tillbaka åt Madeleinesidan till, hade således,
om jag ville gå raka vägen, att genomtränga
samma folkmur eller också att begifva mig
in -på någon af sidogatorna och på det sättet
på en omväg komma hem. Det sednare var
utan all fråga att föredraga, så mycket mer
som jag der möjligen kunde påträffa ett åk-
dom. Nu är min kännedom om parisgatorna
äfven vid dagsljus icke den bästa, så snart
jag lemnar de vanliga stråkvägarne, och om
qvällarne hittar jag kav ingenting. -På Guds
försyn vek jag af än hit och än dit, ingen
tordes jag fråga, jag gjorde som Sven Dufva
höger om och venster om, men måtte
äfven såsom han ha gjort rakt tvärtom mot
hvad -jag borde, ty efter en ändlös vandring
genom smala och delvis krokiga, illa stenlagda
och illa luktande gator, efter att hafva blifvit
tilltalad — lyckligtvis förstod jag icke i min
ångest hvad man sade — af både qvinnor
och karlar, kom jag slutligen ut på en bred
och väl upplygt samt temligen folktom boule-
vard, som jag på en husknut läste vara Boule-
vard Sebastopol. Jag kände mig genast lug-
nare och välsignade i mitt sinne den afsatte
Seinepref:n baron Haussmann, som så visligen
placerat denna flod just der jag skulle stryka
fram. Till min ytterligare glädje mötte jag
en tom fiaker, och på det viset kom jag ändt-
ligen hem. Jag säger om mina känslor under
denna äfventyrliga vandring, såsom det brukar
stå i gamla romaner, att de kunna lättare
tänkas än beskrifvas.
Detta var det första som jag personligen
såg af folkrörelsen i Paris, ehuru jag väl da-
garne förut hört talas derom, Jag tyckte mig
på gavällen ha fått nög af allt sådant och
gjorde mig sjelf det heligalöftet att det skulle
blåsa många väder innan jag ånyo gaf mig ut
i dylika äfventyr. Men man säger ju, att det
ingenstädes är så täta vindkastningar som i
eh qvinnas sinne, och trots elakheten häruti,
måste vi väl ändå erkänna, faster lilla, att det
inte är så osannt. Morgonen derpå såg jag
hela saken i en mera lustig än förskräcklig
dager, och när hr H, kom upp till oss för
att höra efter huru det qvällen förut gått med
mig, och på samma gång hade att berätta om
truppernas afskickande till gränsen samt före-
Blog oss att följa med ut, så var jag genast
färdig. Vi togo vägen först förbi vestbanang
bangård. Händelsevis ankommo just nu trup-
per, som legat i garnison i Cherbourg, tror
TA had PA SV 20