Preussiske konungens trontal.
Arade herrar af nordtyska förbundets
riksdag!
Då jag vid edert sednaste sammanträde
på detta ställe bjöd eder välkomna i de
förenade regeringarnes namn, dristade jåg
med glädje och tacksamhet tillkännagifva,
att mina uppriktiga sträfvanden för att full-
göra folkens önskningar och civilisationens
kraf genom att förebygga hvarje fredsbrott
hade med Guds hjelp icke varit utan fram-
gång. När nu icke desto mindre krigshotelser
och krigsfaror hafva pålagt de förenade regerin-
garne pligten att sammankalla eder till en utom-
ordentlig session, få ni, som vi, vara genom-
trängda af den lefvamnde öfvertygelsen, att
Nordtyska förbundet har sträfvat att utbilda
den tyska folkkraften, icke för att hota, men
för att skapa ett starkt stöd för den allmänna
freden, och att vi, när vi nu göra upprop till
denna folkkraft för beskydd af vår oafhän-
gighet, härigenom blott åtlyda ärans och plig-
tens bud.
En tysk prins har blifvit uppställd som kan-
didat till spanska tronen. Denna kandidatur,
från hvars uppställning och afsägelse de för-
enade regeringarne hafva stått lika aflägsna,
och som blott så tillvida har varit af intresse
för nordtyska förbundet, som spanska rege-
ringen, hvilken står i vänskapligt förhållande
till oss, knöt dertill den förhoppningen, att
förvärfva de garantier för ett i många hän-
seenden pröfvadt land, hvilka en ordnad, freds-
älskande regering afgifver, har blifvit en före-
vändning för franska kejsarens regering att
på ett sätt, som i lång tid varit okändt i de
diplomatiska kretsarne, ställa casus belli och,
äfven sedan denna förevändning var aflägsnad,
fasthålla densamma med den ringaktning för
folkets rätt att njuta fredens välsignelser, på
hvilken franska historien förut erbjudit ana-
loga exempel. Har Tyskland i tordna århun-
draden med tystnad burit detta slags våld mot
dess rätt och ära, så skedde det blott, eme-
dan det i sin splittriog icke visste hur starkt
det var. Nu, då det andliga och rättvisa en-
hetsband, som befrielsekrigen började knyta,
förenar de tyska stammarne med en innerlig-
het, som växer med varaktigheten, nu då Tysk-
lands rustning icke längre erbjuder någon öpp-
ning för fienden, bär Tyskland i sig sjelf
viljan och kraften att afvärja en förnyad fransk
våldsbragd.
Det är ej högmod som lägger dessa ord i
min mun. De förenade regeringarne, liksom
jag sjelf, handla med fullt medvetande om,
att seger och nederlag ligga i handen på den,
som styrer slagen. Vi hafva med klar blick
öfvervägt det ansvar, som inför Guds och
menniskors domstol drabbar den, som drifver
tvenne stora, fredälskande folk i hjertat af
Europa till ett ödeläggande krig. Tyska och
franska folken, hvilka båda i lika mått åtnjuta
och åtrå den kristliga sedlighetens och ett
stigande välstånds välsignelser, äro kallade
till en mera lycklig täflan än den blodiga va-
penstriden. Dock — de maktegande i Frank-
rike hafva förstått att exploitera vårt stora
grannfolks viälberättigade men lätt retliga sjelf-
känsla genom att med beräkning missleda det
in i personliga intressens och lidelsers tjenst.
Ju mera de förenade regeringarne äro med-
vetna om att hafva gjort allt hvad ära och
värdighet tillåta för att bevara fredens välsig-
nelse för Europa, och ju otvetydigare detlig-
ger inför enhvars ögon, att man har tvungit