att Aftonbladet under hösten 1863 och
förra delen af 1864 dagligen arbetade på
att hjelpa konungen till att förmå statsråd
och folk att störta oss i krig för Schles-
Wwigs skull;
att det var ministerens fasthet och fol-
kets sunda förstånd som räddade Sverige
från en sådan olycka;
att konungen, då det ej lyckats honom
förmå ministeren till en krigsförklaring, då
han ej kunnat draga i fält med bara Afton-
bladet och SFedrelandetst 22,000 pappers-
man, och då freden var sluten, icke långt
derefter, utan sina grundlagsenliga rådgif-
vares hörande, genom ett extraordinärt sände-
bud föreslog danska regeringen en traktat
om en politisk union mellan Sverige och
Danmark;
att, sedan äfven detta försök strandat, en
personalunion mellan de svenska och danska
dynastierna tillvägabragtes; samt
att konungen icke veterligen öfvergifvit
sina danska unionstendenser.
Allt detta vet Aftonbladet, och måhända
vet de ock, att de varningar, som vi och
flera andra tidningar afgifvit mot förnyande
af 1863 års trassel, voro fullt befogade,
lika väl som det, högst troligt, på sin tid
kände det vådliga löftet till Fredrik VII.
Och om såj är, så måtte det vara för att
vinna tid att befrämja löftets verkställande,
som det ställer sig så okunnigt.
Vi äro fullt öfvertygade att den nuva-
rande konseljen skulle motstå alla påtryck-
ningar, som möjligen kunde blifva gjorda i
syftning att bringa Sverige i krig; men vi
äro icke lika säkra på att, derest konungen
hade bundit sitt ord, han icke skulle kunna
finna andra ministrar, som hjelpte honom
att infria det genom en krigsförklaring,
om framdeles händelsernas gång beredde i
någon mån gynsamma utsigter för de fran-
ska vapnen. I fall en sådan tanke funnits
hos konungen — naturligtvis, enligt hans
åsigt, till Sveriges bästa — så var det skä-
ligt och berättigadt att enhvar, som hyser
en annan åsigt om hvad Sveriges väl kräf-
ver, i tid och oförbehållsamt gaf det till-
känna.
Den fara vi, med lifligt minne af att vi
1864 lupo en dylik — (för vårt räddande från
hvilken grefve Manderström blef varmt be-
tackad när han lemnade utrikesportföljen)—
haft anledningar att tro Sverige åter vara
utsatt för, är åtminstone för tillfället undan-
röjd, ty det bekräftar sig att danska rege-
ringen bestämt sig för neutralitet. Men man
bör derför icke invagga sig isäkerhetssömn,
ty en neutralitet räcker ej längre än en
regering tror den vara fördelaktig för sig,
och en regering kan vid lägligt tillfälle
derifrån öfvergå till aktivitet, såsom sven-
ska regeringen var betänkt på att göra vin-
tern 1855—1856 och måhända skulle ha
gjort, om icke Nikolai död föranledt freds-
slutet i Paris. ij
När farliga politiska planer hinna så långt
i mognad, att de kunna framläggas för hela
folket, är det merändels för sent att till-
intetgöra dem. Det är i födseln fosterlands-
vännen måste söka qväfva dylika.