Himlen har blifvit oss bevågen; vår kärlek
skall beseglas; Vi skola få en son.
En son af min dyrkade Valerie, hennes
lefvande afbild! Ack, hvarför äro vi skilda
från hvarandra genom ett så omätligt afstånd?
Hvarför har jag icke vingar, med hvilka jag
kan flyga till dina fötter, för att kasta mig i
dina armar, rusig af vällust? Nej, aldrig har
jag så som nu förbannat denna olyckliga för-
bindelse, som blifvit mig påtvingad af min
familj, trots mina böner. Jag kan icke låta
bli att hata denna qvinna, som bär mitt namn,
fastän äfven hon är ett oskyldigt offer för
våra föräldrars barbari. Och till råga på
olyckan, skall hon också snart blifva mor.
Hvem kan beskrifva min smärta vid tanken
på dessa tvenne barns olika framtidsöden.
Den ene sonen till henne, som eger hela
min ömhet, skall sakna far och familj; han
skall icke ens ha ett namn, emedan en lag,
tillkommen för att väcka förtviflan hos käns-
liga själar, hindrar mig från att erkänna ho-
nom. I stället skall den andre, den afskydda
äkta makans afkomling, blott på grund af sin
börd, bli rik, förnäm, ett föremål för menni-
skors hyllning, och erhålla en hög plats i
samhället. Jag kan icke utan den bittraste
smärta tänka på denna förfärliga orättvisa.
Hvad skall jag göra för att förebygga miss-
förhållandet? Jag vet det icke nu; men var
säker om att något skall bli gjordt. Det är
den jag ifrigast efterlängtar, den jag älskar
MODERSKÄRLEE, 11.