ber om förlåtelse för det medlidande hon ingifver. Olyckliga qvinna! Han förde handen till sina ögon liksom för att aftorka en frambrytande tår och tillade: — Hon är död! Oaktadt all sin otålighet vågade icke fader Tabaret säga ett enda ord. Han delade dessutom lifligt sin unge väns sorg och respekterade densamma. Efter en temligen lång tystnad upplyftade Noöl sitt hufvud och började åter sysselsätta sig med skrifvelserna. — Alla bref, som följa härefter, sade han, bära spår af min fars bekymmer för sitt oäkta barns framtid. Jag lemnar dem dock åsido. Men se här något som frapperat mig i denna epistel, daterad Rom den 5 mars 1829: — Min son, vår son! Han utgör det enda föremålet för all min omtanka. Huru bereda honom en sådan lott, som jag tillönskar honom. Höge herrar förr i verlden hade icke några svårigheter af denna beskaffenhet att grubbla öfver. Vore det nu såsom fordom, skulle jag ha uppsökt konungen, och genom ett ord af honom hade mitt barns ställning i lifvet blifvit betryggad. I våra dagar regerar konuugen öfver uppstudsiga undersåter och förmår så godt som intet.. Adeln har förlorat sina rättigheter, och de flesta miän af börd behandlas lika som bönder. Längre ned ser jag: Mitt hjerta älskar att föreställa sig, hurudan min son skall blifva. Af sin mor skall han