ber om förlåtelse för det medlidande hon in-
gifver. Olyckliga qvinna!
Han förde handen till sina ögon liksom för
att aftorka en frambrytande tår och tillade:
— Hon är död!
Oaktadt all sin otålighet vågade icke fader
Tabaret säga ett enda ord. Han delade dess-
utom lifligt sin unge väns sorg och respek-
terade densamma. Efter en temligen lång
tystnad upplyftade Noöl sitt hufvud och bör-
jade åter sysselsätta sig med skrifvelserna.
— Alla bref, som följa härefter, sade han,
bära spår af min fars bekymmer för sitt oäkta
barns framtid. Jag lemnar dem dock åsido.
Men se här något som frapperat mig i denna
epistel, daterad Rom den 5 mars 1829:
— Min son, vår son! Han utgör det enda
föremålet för all min omtanka. Huru bereda
honom en sådan lott, som jag tillönskar ho-
nom. Höge herrar förr i verlden hade icke
några svårigheter af denna beskaffenhet att
grubbla öfver. Vore det nu såsom fordom,
skulle jag ha uppsökt konungen, och genom
ett ord af honom hade mitt barns ställning i
lifvet blifvit betryggad. I våra dagar rege-
rar konuugen öfver uppstudsiga undersåter och
förmår så godt som intet.. Adeln har förlorat
sina rättigheter, och de flesta miän af börd
behandlas lika som bönder.
Längre ned ser jag:
Mitt hjerta älskar att föreställa sig, hurudan
min son skall blifva. Af sin mor skall han