Den brännande frågan. Göteborgs-Posten, i första ögonblicket franskvänlig, förklarade i tisdags, att, om vi nödgas strida, bör den blifva vår fiende, som ej godkänner vår neutralitet. Göteborgs-Posten fortsätter sålunda: Vi ega en konung med lifligt temperament, krigiskt stämd, och Danmarks sak så tillgifven, som ingen annan är det utom Danmarks gräns. Om hos honom för något ögonblick den lust skulle vakna att leda den här, som han så ofta fört i fredens krigiska lekar, till allvarlig fejd, så finna vi det förklarligt. Men vi tro å andra sidan, att hans åt konst och vetenskap hängifna sinne, hans för betydelsen af handel och industri öppna blick bilda, redan dessa, en motvigt mot benägenheten att låta ett krigiskt hugskott blifva till verklighet. Men skulle mot förmodan så icke ske, då är det med trygghet man erinrar sig, att vid konungens sida stå män, som ega kännedom om folkets önskningar och behof och som ega vilja och kraft att i konungs och folks intresse göra sina meningar inför tronen hörda. Mellan raderna tycker man sig här läsa, att Göteborgs-Posten befarar krigiska stämplingar på högsta ort. Samma farhåga uttryckes tydligare af Göteborgs Handelstidning i följande ordalag: CMan utropar, att det är orimligt, det Sverige-Norge skall blanda sig i denna strid, som alls icke angår oss, och man är färdig att stämpla såsom förtal hvarje antydan derom, att vår regering kunde hysa en så oförnuftig afsigt. Vi dela åsigten om det orimliga i saken, men deremot veta vi väl hvad vi säga, när vi uttala farhågor för att det orimliga skall kunna ske, trots nationens protester. Enskilda telegrammer af gårdagen, hvilkas innehåll vi endast kunnat antyda, hafva bekräftat dessa farhågor. Vi hoppas likväl, att inga förpligtelser ännu må vara ingångna, gom kunna anses vara för vårt land bindande, samt att sålunda våra högste vederbörande må taga sitt förnuft till fånga, medan det ännu är tid. Stockholms-Posten för i onsdags yttrade sig i följande varsamma ordalag med somma syftning: CIngen af de ingångna underrättelserna innehåller något som ger oss anledning att frukta något störande för vårt eget lugn. Underrättelserna från Danmark innehålla åtskilligt om den berättigade gamla oviljan mot Preussen, men intet om några krigsplaner. Och vi äro öfvertygade derom, att detta lugn icke blott är ytligt och konstladt. De båda nordiska konungarnes sammanträffande bör vara oss en borgen för reden. När tvenne monarker, som med så starka band äro fästade vid sina folk och så högt uppburna för sin folkelighet, sina rent menskliga sympatier, sitt fullt naturliga och okonstlade sätt att se och behandla vigtiga frågor, mötas och efter all anledning meddela hvarandra sina tankar och planer för att i viss mån handla gemensamt, böra vi kunna vara förvissade derom, att de icke glömma, att de respektive folkens önskningar äro deras lag; fasthellre tro vi, att de skola stödja hvarandra genom råd och föredöme i hvars och ens uppgift att gå de olika tolkens önskningar till mötes, dessa må nu sammanfalla med hvarandra eller divergera. Vi tro oss åtminstone förvisso kunna lita derpå, att Sveriges konung alltför mycket