Den brännande frågan.
Göteborgs-Posten, i första ögonblicket
franskvänlig, förklarade i tisdags, att, om
vi nödgas strida, bör den blifva vår fiende,
som ej godkänner vår neutralitet. Göte-
borgs-Posten fortsätter sålunda:
Vi ega en konung med lifligt tempera-
ment, krigiskt stämd, och Danmarks sak så
tillgifven, som ingen annan är det utom
Danmarks gräns. Om hos honom för något
ögonblick den lust skulle vakna att leda den
här, som han så ofta fört i fredens krigi-
ska lekar, till allvarlig fejd, så finna vi det
förklarligt. Men vi tro å andra sidan, att
hans åt konst och vetenskap hängifna sinne,
hans för betydelsen af handel och industri
öppna blick bilda, redan dessa, en motvigt
mot benägenheten att låta ett krigiskt hug-
skott blifva till verklighet. Men skulle mot
förmodan så icke ske, då är det med trygg-
het man erinrar sig, att vid konungens sida
stå män, som ega kännedom om folkets önsk-
ningar och behof och som ega vilja och
kraft att i konungs och folks intresse göra
sina meningar inför tronen hörda.
Mellan raderna tycker man sig här läsa,
att Göteborgs-Posten befarar krigiska
stämplingar på högsta ort. Samma far-
håga uttryckes tydligare af Göteborgs
Handelstidning i följande ordalag:
CMan utropar, att det är orimligt, det
Sverige-Norge skall blanda sig i denna strid,
som alls icke angår oss, och man är färdig
att stämpla såsom förtal hvarje antydan
derom, att vår regering kunde hysa en så
oförnuftig afsigt. Vi dela åsigten om det
orimliga i saken, men deremot veta vi väl
hvad vi säga, när vi uttala farhågor för att
det orimliga skall kunna ske, trots nationens
protester. Enskilda telegrammer af gårdagen,
hvilkas innehåll vi endast kunnat antyda, hafva
bekräftat dessa farhågor. Vi hoppas likväl,
att inga förpligtelser ännu må vara ingångna,
gom kunna anses vara för vårt land bindande,
samt att sålunda våra högste vederbörande må
taga sitt förnuft till fånga, medan det ännu
är tid.
Stockholms-Posten för i onsdags ytt-
rade sig i följande varsamma ordalag med
somma syftning:
CIngen af de ingångna underrättelserna
innehåller något som ger oss anledning att
frukta något störande för vårt eget lugn.
Underrättelserna från Danmark innehålla åt-
skilligt om den berättigade gamla oviljan
mot Preussen, men intet om några krigs-
planer. Och vi äro öfvertygade derom, att
detta lugn icke blott är ytligt och konst-
ladt. De båda nordiska konungarnes sam-
manträffande bör vara oss en borgen för
reden. När tvenne monarker, som med så
starka band äro fästade vid sina folk och
så högt uppburna för sin folkelighet, sina
rent menskliga sympatier, sitt fullt natur-
liga och okonstlade sätt att se och behandla
vigtiga frågor, mötas och efter all anledning
meddela hvarandra sina tankar och planer
för att i viss mån handla gemensamt, böra
vi kunna vara förvissade derom, att de icke
glömma, att de respektive folkens önsknin-
gar äro deras lag; fasthellre tro vi, att de
skola stödja hvarandra genom råd och före-
döme i hvars och ens uppgift att gå de olika
tolkens önskningar till mötes, dessa må nu
sammanfalla med hvarandra eller divergera.
Vi tro oss åtminstone förvisso kunna lita
derpå, att Sveriges konung alltför mycket