Noöl sade mig att det inte behöfdes, emedan
han visste hvari hennes onda bestod.
— Och hur befinner hon sig nu?
— Hon har återfått sansen. Jag tror det
åtminstone; viss är jag inte, ty herr Noöl har
ej tillåtit mig att vara inne i rummet. Hvad
jag vet är att hon talade för en stund sedan
med mycket hög röst. Ack, herre, jag tyckte
mig höra någonting besynnerligt!
— Hvad?
— Frun sade åt herr Noäl . ..
— Aha, min flicka, utbrast fader Tabaret,
ni brukar lyssna vid dörrar?
— Nej, herre, jag försäkrar er att jag ej
har den ovanan. Men frun ropade med en
sådan förtviflan, hon sade . . .
— Min flicka, yttrade fader Tabaret i sträng
ton, man hör alltid illa genom nyckelhål;
fråga Manette, hon har nog den erfarenheten.
Tjenstflickan blef helt förlägen och ville
urskulda sig.
— Nog, nog, afbröt henne gubben. Åter-
vänd till ert arbete. Det är ej värdt alt störa
herr Noöl; jag kan vänta här så länge.
Och nöjd med den lilla lexa han gifvit,
tog han upp tidningen och slog sig ned vid
eldstaden, efter att ha placerat ljuset så, att
han kunde läsa.
En minut hade icke förflutit förrän äfven
han i sin tur häftigt spratt till och med möda
kunde återbålla ett utrop af öfyerraskning och
häpnad.