Noöl sade mig att det inte behöfdes, emedan han visste hvari hennes onda bestod. — Och hur befinner hon sig nu? — Hon har återfått sansen. Jag tror det åtminstone; viss är jag inte, ty herr Noöl har ej tillåtit mig att vara inne i rummet. Hvad jag vet är att hon talade för en stund sedan med mycket hög röst. Ack, herre, jag tyckte mig höra någonting besynnerligt! — Hvad? — Frun sade åt herr Noäl . .. — Aha, min flicka, utbrast fader Tabaret, ni brukar lyssna vid dörrar? — Nej, herre, jag försäkrar er att jag ej har den ovanan. Men frun ropade med en sådan förtviflan, hon sade . . . — Min flicka, yttrade fader Tabaret i sträng ton, man hör alltid illa genom nyckelhål; fråga Manette, hon har nog den erfarenheten. Tjenstflickan blef helt förlägen och ville urskulda sig. — Nog, nog, afbröt henne gubben. Återvänd till ert arbete. Det är ej värdt alt störa herr Noöl; jag kan vänta här så länge. Och nöjd med den lilla lexa han gifvit, tog han upp tidningen och slog sig ned vid eldstaden, efter att ha placerat ljuset så, att han kunde läsa. En minut hade icke förflutit förrän äfven han i sin tur häftigt spratt till och med möda kunde återbålla ett utrop af öfyerraskning och häpnad.