HV VOLIU UVU VÄVDA vy UVA BVU SS om att genom annat än döden vinna befrielse från fångenskapen. En fånge med särdeles intelligent utseende fäste min uppmärksamhet. — Hvem är han och hvad har han gjort? — Med honom är det ett verkligt sorgligt förhållande — svarade min ledsagare. Vid 17 eller 18 års ålder, då han var sjöman, sköt han ihjäl skepparen på det fartyg, der han var anställd. På fästningen har han städse uppfört sig tadelfritt ech varit arbetsam, så att han äfven af sina flitpengar fått en sparad summa af 2 3 3 hundra rdr. Hans 20 år som fånge började lida till slut; och han hade hopp om att få nåd. Då blef han retad — de som förlorat hoppet att slippa ut se ej gerna att någon af deras olyckskamrater återfår friheten — han begick någon förseelse, en obetydlighet, har man sagt, och han har åter 20 år för sig inom dessa murar. Man finner för öfrigt bland de talrika banditfysionomier, som öfverallt titta fram inom fästningens murar, många till hvilka man känner sig frestad framställa frågan: Quid Saulus inter prophetas2 Man finner der ock många med framstående namn i våra brottmålsannaler och hvilka efterlemnat i det samhälle, från hvilket de sjelfva utstött sig, skräckinjagande minnen. Inom denna fästnings murar tillbringar äfven enkefru Karths baneman sina dagar. Han har sysselsättning som skrifvarbiträde åt någon af fästningens tjenstemän och är för resten inlogerad i en cell, och ej i ett af de vanliga logementerna. De fångar, som hos bevakningen ha bästa rykte om sig, äro, eget nog, mördarne; tjufvarne deremot ha det sämsta. Dessa sednare äro inbundna och listiga, kunna aldrig gå öppet tillväga och hafva merändels ett eller annat fuffens för sig, samt äro mest förslagna i afseende på utvägar till rymning. De flesta fångarne användas till stenarbeten i den nedanför fängelset, å södra sidan, befintliga stengården, der vackra arbeten, såsom trappor, friser, grafvårdar m. m., tillverkas. Tuktad sten till gator tillverkas äfven i mängd och exporteras. Åtskilliga handtverkerier bedrifvas dessutom inom fängelset, hvarest äfven finare artiklar af ben och trä med stor skicklighet förfärdigas. En omständighet, som både öfverraskar och bereder den besökande nöje, är den förkärlek för blomsterodling, som härvarande fångar visa. Så t. ex. ser man i stengården, som för öfrigt utgöres ensamt af det nedsprängda berget, flera blomsterland med synnerlig omsorg skötta, utgörande en verklig ögonfäögnad på detta ställe. På den inre fängelsegården — af några få qvadratfamnars areal, der för svårare förseelser inom fängelset afskilda fångar någon stund på dagen få vistas — såg jag äfven en sådan blomstersäng, prydligt upplagd och väl ansad. Såsom ett bevis bland många andra på hvilka försakelser fångarne underkasta sig endast för den ytterst osäkra möjligheten att kunna rymma, berättades för mig, under det mannen i fråga utpekades, att en fånge, som en dag varit i stengården, vid inmönstringen om aftonen saknades. Man var fullkomligt säker att han ej kunnat komma utom fängelsets område, ehuru man derincm, oaktadt det sorgfälligaste letande, ej lyckades få fast i honom. Man fördubblade vakterna, man letade den följande dagen, man letade den andra, tredje och fjerde. Allt förgäfves. Slutligen den femte kröp stackaren fram — och hvar hade han haft sitt gömställe? Jo, i sjön, i hafvet, nedanför fästningen, hade han legat öfver 4 dygn, vid hvilkas slut han af hunger och köld tvingades att för den gången öfvergifva tanken på friheten. Ett förhållande, som jag iakttog, men hvilket dock ingalunda är egendomligt för våra fängelser, var fördelningen af förmåner mellan fängelsets tjenstemän. Kommendanten, den högste mannen, har blifvit med synnerlig omsorg tillgodosedd; han har, som ock tillbörligt är, den bästa våningen, men utom den och sin penninglön har han äfven trädgård och största afkomsten af fästningsvallarne, hvarpå han utom annat skördar flera kofoder och deraf drar inkomst genom mjölkförsäljning till öfrige tjenstemän inom fängelset. Den som mycket hafver, honom skall varda gifvet, och den som litet eger, honom skall ock varda fråntaget det han hafver, är ett bibelspråk, som man ofta här i landet ser på ett fiffigt sätt praktiskt tillämpadt. Och man får vara nöjd dermed — sw fmnngn Ja dags a t2.a.. LÄSA hallag An?