HV VOLIU UVU VÄVDA vy UVA BVU SS
om att genom annat än döden vinna be-
frielse från fångenskapen.
En fånge med särdeles intelligent utse-
ende fäste min uppmärksamhet.
— Hvem är han och hvad har han gjort?
— Med honom är det ett verkligt sorg-
ligt förhållande — svarade min ledsagare.
Vid 17 eller 18 års ålder, då han var
sjöman, sköt han ihjäl skepparen på det
fartyg, der han var anställd. På fästnin-
gen har han städse uppfört sig tadelfritt
ech varit arbetsam, så att han äfven af
sina flitpengar fått en sparad summa af 2
3 3 hundra rdr. Hans 20 år som fånge
började lida till slut; och han hade hopp
om att få nåd. Då blef han retad — de
som förlorat hoppet att slippa ut se ej gerna
att någon af deras olyckskamrater återfår
friheten — han begick någon förseelse, en
obetydlighet, har man sagt, och han har
åter 20 år för sig inom dessa murar.
Man finner för öfrigt bland de talrika
banditfysionomier, som öfverallt titta fram
inom fästningens murar, många till hvilka
man känner sig frestad framställa frågan:
Quid Saulus inter prophetas2 Man finner der
ock många med framstående namn i våra
brottmålsannaler och hvilka efterlemnat i det
samhälle, från hvilket de sjelfva utstött sig,
skräckinjagande minnen. Inom denna fäst-
nings murar tillbringar äfven enkefru Karths
baneman sina dagar. Han har sysselsätt-
ning som skrifvarbiträde åt någon af fäst-
ningens tjenstemän och är för resten in-
logerad i en cell, och ej i ett af de van-
liga logementerna.
De fångar, som hos bevakningen ha bästa
rykte om sig, äro, eget nog, mördarne; tjuf-
varne deremot ha det sämsta. Dessa sed-
nare äro inbundna och listiga, kunna aldrig
gå öppet tillväga och hafva merändels ett
eller annat fuffens för sig, samt äro mest
förslagna i afseende på utvägar till rym-
ning. De flesta fångarne användas till sten-
arbeten i den nedanför fängelset, å södra
sidan, befintliga stengården, der vackra ar-
beten, såsom trappor, friser, grafvårdar
m. m., tillverkas. Tuktad sten till gator
tillverkas äfven i mängd och exporteras.
Åtskilliga handtverkerier bedrifvas dessutom
inom fängelset, hvarest äfven finare artik-
lar af ben och trä med stor skicklighet för-
färdigas.
En omständighet, som både öfverraskar
och bereder den besökande nöje, är den för-
kärlek för blomsterodling, som härvarande
fångar visa. Så t. ex. ser man i stengår-
den, som för öfrigt utgöres ensamt af det
nedsprängda berget, flera blomsterland med
synnerlig omsorg skötta, utgörande en verk-
lig ögonfäögnad på detta ställe. På den
inre fängelsegården — af några få qva-
dratfamnars areal, der för svårare förseelser
inom fängelset afskilda fångar någon stund
på dagen få vistas — såg jag äfven en så-
dan blomstersäng, prydligt upplagd och väl
ansad.
Såsom ett bevis bland många andra på
hvilka försakelser fångarne underkasta sig
endast för den ytterst osäkra möjligheten
att kunna rymma, berättades för mig, un-
der det mannen i fråga utpekades, att en
fånge, som en dag varit i stengården, vid
inmönstringen om aftonen saknades. Man
var fullkomligt säker att han ej kunnat
komma utom fängelsets område, ehuru man
derincm, oaktadt det sorgfälligaste letande,
ej lyckades få fast i honom. Man för-
dubblade vakterna, man letade den följande
dagen, man letade den andra, tredje och
fjerde. Allt förgäfves. Slutligen den femte
kröp stackaren fram — och hvar hade han
haft sitt gömställe? Jo, i sjön, i hafvet,
nedanför fästningen, hade han legat öfver
4 dygn, vid hvilkas slut han af hunger och
köld tvingades att för den gången öfver-
gifva tanken på friheten.
Ett förhållande, som jag iakttog, men
hvilket dock ingalunda är egendomligt för
våra fängelser, var fördelningen af förmå-
ner mellan fängelsets tjenstemän. Kom-
mendanten, den högste mannen, har blifvit
med synnerlig omsorg tillgodosedd; han har,
som ock tillbörligt är, den bästa våningen,
men utom den och sin penninglön har han
äfven trädgård och största afkomsten af
fästningsvallarne, hvarpå han utom annat
skördar flera kofoder och deraf drar in-
komst genom mjölkförsäljning till öfrige
tjenstemän inom fängelset.
Den som mycket hafver, honom skall
varda gifvet, och den som litet eger, honom
skall ock varda fråntaget det han hafver,
är ett bibelspråk, som man ofta här i lan-
det ser på ett fiffigt sätt praktiskt tilläm-
padt. Och man får vara nöjd dermed —
sw fmnngn Ja dags a t2.a.. LÄSA hallag An?