UVINUG 100Rel,y Al UVILKU IUI TIO VY EVL SAID VIN kring 420 der förvaras. Genom den inre mission, som den gamla till gränsförsvar ursprungligen afsedda fästningen sålunda fått sig ålagd, har hon tillvunnit sig nytt intresse och blifvit, säges det, mer fruktad af landets förbrytare än förr af dess fiender. Mot luftens renhet hafva hrr lifstidsfångar naturligtvis ingenting att anmärka, ty Warberg är i detta fall den bäst lottade fängelseorten, men vägen till friheten anses — med rätt eller orätt, det lemnar jag osagdt — der vara mer afstängd än annorstädes och så blåser det så förskräckligt. Detta eviga blåsväder säges mycket genera fångarne, hvilka, sedan kroppsstraffen upphörde, fått ett mycket ömtåligt skinn! Inom fängelsets inre murar, på toppen af bergskullen, finner man ännu en fast byggnad om en vånings höjd med tjocka murar, hvilken blifvit uppförd af den mäktige erkebiskop Eskil och hvilken ännu bär namnet Eskilssalt. Den innehåller ett stort rum med trätak, som fordom skall varit munkstuga, och derinnanför erkebiskopens studerkammare, som är hvälfd. Fängelset förvarar äfven minnen efter danske konungen Kristian IV och Carl XII. Den förre, som bekant en stor älskare af byggnadskonsten, lät i början af 16-hundratalet bygga en snäckgång inuti vallarne från fästningens grundval ända upp till dess öfversta batterier. Denna gång, kallad Kockenborg och så bred att man beqvämt kunde köra upp och ned genom densamma, är nu till större delen igenrasad. En mindre snäckgång leder äfven genom yttre vallens norra sida till tvenne rum, hvaraf. det inre endast genom en smal öppning ofvanifrån erhåller en svag belysning och det andra genom två skottgluggar åt hafssidan. Dessa rum sägas hafva tjenat Carl XII till förmak och sängkammare. Från vallen ner till yttre porten leder en stentrappa, ganska smal, men med betydligt höga trappsteg, hvilken derför ej är särdeles beqväm att passera. Till de många historier som berättas om Carl XII hör äfven den, att han skulle ha ridit utför denna trappa — ett vågstycke, som ingen af våra ryttare lär vilja eftergöra, ej ens de, som tagit pris vid kapplöpningarne. Midtför denna trappa, på andra sidan porten, finnes i muren ett rum, som, ehuru nu anspråkslöst utrustadt till klensmedja, har en historisk märkvärdighet. Det var här den orolige och förut mäktige general Pechlin hölls i fångenskap för delaktighet i Gustaf III:s mord. — Rummets omfång ger ej anledning till den förmodan, att fången förunnats några särdeles stora beqvämligheter. Pechlin dog 1796 i fängelsets sjukrum,. x x x Man må ha hur starka nerver som helst, så är det dock ej utan en viss känsla af beklämning man träder in genom en-fängelseport och ser sig omgifven af lifstidsfångar, af hvilka de hyggligaste, menskligt att döma, äro för fjerde gången dömda tjufvar. Hvad Warbergs lifstidsfängelse särskildt beträffar, så förmodar jag emellertid att en sann filantrop dermed skulle känna sig rätt belåten. Dess olycksbarn hafva nemligen icke i allmänhet den sjukliga fängelsehyn, utan se friska och välmående ut, hvilket utan tvifvel hufvudsakligen får skrifvas på den goda luftens räkning, ehuru det menskligare sätt mot: förr, hvarpå fångarne numera underhållas och behandlas, i någon mån dertill väl äfven bidrager. På tal om denna mildare behandling kan det kanske vara af något intresse att erinra om det motstånd, som ej längre tillbaka än för 40 år sedan mötte den åsigt, att fångar borde behandlas som menniskor. Sjelfva E. G. Geijer hyste då sådan fruktan för denna förplägning af vanarten, att han befarade det fängelserna skulle bli så eftersökta, att den ena delen af Sveriges rike finge bli fångvaktare åt den andra. Så långt har det icke kommit och det skall väl icke heller korama derhän, men hvarje god sak kan förderfvas genom öfverdrift och missbruk. Så ock denna. Med undantag af frihetens förlust — ja, med detta undantag! — och det onekligen ruskiga söllskapet af olyckskamrater, har lifstidsfången numera en vida drägligare lott än mången fri och ärlig arbetare i landet: han har föda och husrum utan öfveransträngande arbete. Och det är verkligen ingen dålig föda som bestås fångarne. I Warberg är det en allmän klagan, att det bästa torgförda köttet alltid går till fästningen, och stadsborna få nöja sig med det, som reglementsenligt ej får användas till fångarnes bespisning. T ett liftidsfängelse. der. som saodt. alla fm re Kd KK AA mm mo om ks Fa — k-—mm mm mm M vd kr b— AA me rm a