Vi hade tänkt oss, att det nittonde år-
hundradet, som väcktes af Napoleons åskor,
skulle i lugn och ro slumra bort sina sista
årtionden, under det folken ammades upp
till välstånd genom handel och fredlig id.
Vi beklaga att vår tanke endast blef en
af dessa drömmar som trifvas vid menni-
skovännens hufvudgärd, men aldrig finna
sin olsvarighot i en verld, der al.t lef-
vande, från krypet till menniskan, är in-
begripet i en evigt fortgående strid.
De sednaste telegrammerna hafva följt
hvarandra såsom klämtslag i natten. Ka-
binettsförhandlingarne, som med otrolig
snabbhet aflöst hvarandra, hafva erhållit
sin första lösning, och katastrofen har
framträdt i form af en krigsförklaring mel-
lan Frankrike och Preussen. Ridån är
uppdragen till ett skådespel af verldshi-
storisk betydelse och af en förfarande
verklighet. De båda stridslystna örnarne
med senor af stål och ögon af eld äro
färdiga att träda upp i blodig lek. De-
ras dånande vingslag komma redan Eu-
ropa att darra.
I ett föregående nummer har redogjorts
för de stridsfärdiga rikenas krigsmateriel
och armåstyrka; rustningarne datera sig
från flera år tillbaka; några ord äro nog
för att låta Rhenstränderna genljuda af
sorlet från tvenne armåer på sammanlagdt
300,000 man. Men detta är icke nog.
Frankrike ställer bakom sin första nord-
armå en annan af lika fruktansvärda di-
mensioner, under det en tredje spelar rol-
len af en observationskår vid spanska
gränsen. Att Preussen förmår sätta lika
stera massor i rörelse lider intet tvifvel.
Och hvilka soldater! Vi se ej den illa or-
ganiserade bondhär, som vid Jena skräm-
des genom åsynen af de napoleonska gar-
dena; vi se en krigsmaskin, afprofvad vid
Königgrätz och sammansatt af nutidens
förfärligaste förstörelsevapen. Vi se ej
veklingar med en Soubise i spetsen; vi
se segrarne vid Solferino och Magenta, eg-
gade af en särad nationalkänsla och elek-
triserade af den krigareära, som under
sekler utgjort fransmannens fadersarf.
De djerfvaste sannolikhetsberäkningar
lita oss ej döma något om de blifvande
operationerna, långt mindre framkasta nå-
gra barnsliga gissningar öfver resultaten.
Kriget liknar en väldig vådeld: rucklen
flamma upp, palatsen störta tillhopa, allt
förvandlas för att sednare framträda i en
ay gestalt med fåsta murar, säkra brand-
bottnar och en ny byggnadsplan. Lyck-
liga de invånare, som äro fredade genom
afståndet eller ett betryggadt läge; de
väckas endast ur sin trygga sömn för att
blifva vittnen till en brand, den deras
krafter äro vånmäktiga att släcka. Vi
ledas till dessa tankar, då vi betrakta vår
närvarande politiska ställning, Vi äro de
lyckliga, ty vi komma ej att beröras af
det härjande elementet. Krigets flammor
skola kanske slungas fram och åter genom
Europa, men vi sitta i ro, isolerade på
vår klippiga balfö och omgärdade af Öster-
sjöns breda vatten; hurudana våra gym-
patier än äro, få vi dock inskränka oss
till att tyste skänka vår lyckönskan åt
de segrande eller klaga med de af ödet
gisslade.
Vår regering är oförhindrad, liksom
pligtig, att följa det program för Sveriges-