Vi hade tänkt oss, att det nittonde århundradet, som väcktes af Napoleons åskor, skulle i lugn och ro slumra bort sina sista årtionden, under det folken ammades upp till välstånd genom handel och fredlig id. Vi beklaga att vår tanke endast blef en af dessa drömmar som trifvas vid menniskovännens hufvudgärd, men aldrig finna sin olsvarighot i en verld, der al.t lefvande, från krypet till menniskan, är inbegripet i en evigt fortgående strid. De sednaste telegrammerna hafva följt hvarandra såsom klämtslag i natten. Kabinettsförhandlingarne, som med otrolig snabbhet aflöst hvarandra, hafva erhållit sin första lösning, och katastrofen har framträdt i form af en krigsförklaring mellan Frankrike och Preussen. Ridån är uppdragen till ett skådespel af verldshistorisk betydelse och af en förfarande verklighet. De båda stridslystna örnarne med senor af stål och ögon af eld äro färdiga att träda upp i blodig lek. Deras dånande vingslag komma redan Europa att darra. I ett föregående nummer har redogjorts för de stridsfärdiga rikenas krigsmateriel och armåstyrka; rustningarne datera sig från flera år tillbaka; några ord äro nog för att låta Rhenstränderna genljuda af sorlet från tvenne armåer på sammanlagdt 300,000 man. Men detta är icke nog. Frankrike ställer bakom sin första nordarmå en annan af lika fruktansvärda dimensioner, under det en tredje spelar rollen af en observationskår vid spanska gränsen. Att Preussen förmår sätta lika stera massor i rörelse lider intet tvifvel. Och hvilka soldater! Vi se ej den illa organiserade bondhär, som vid Jena skrämdes genom åsynen af de napoleonska gardena; vi se en krigsmaskin, afprofvad vid Königgrätz och sammansatt af nutidens förfärligaste förstörelsevapen. Vi se ej veklingar med en Soubise i spetsen; vi se segrarne vid Solferino och Magenta, eggade af en särad nationalkänsla och elektriserade af den krigareära, som under sekler utgjort fransmannens fadersarf. De djerfvaste sannolikhetsberäkningar lita oss ej döma något om de blifvande operationerna, långt mindre framkasta några barnsliga gissningar öfver resultaten. Kriget liknar en väldig vådeld: rucklen flamma upp, palatsen störta tillhopa, allt förvandlas för att sednare framträda i en ay gestalt med fåsta murar, säkra brandbottnar och en ny byggnadsplan. Lyckliga de invånare, som äro fredade genom afståndet eller ett betryggadt läge; de väckas endast ur sin trygga sömn för att blifva vittnen till en brand, den deras krafter äro vånmäktiga att släcka. Vi ledas till dessa tankar, då vi betrakta vår närvarande politiska ställning, Vi äro de lyckliga, ty vi komma ej att beröras af det härjande elementet. Krigets flammor skola kanske slungas fram och åter genom Europa, men vi sitta i ro, isolerade på vår klippiga balfö och omgärdade af Östersjöns breda vatten; hurudana våra gympatier än äro, få vi dock inskränka oss till att tyste skänka vår lyckönskan åt de segrande eller klaga med de af ödet gisslade. Vår regering är oförhindrad, liksom pligtig, att följa det program för Sveriges