-— 00
serligen omfattade offret hans händer, men
som han hade på sig sina grå handskar . . -.
— Nu drar han till i växten igen, så att
det förslår! utropade Gåevrol.
— Har ni gifvit närmare akt på enkan Le-
rouges naglar, herr polischef? Nej, det har ni
inte. Nåväl, var så god och betrakta dem;
ni skall då finna att jag icke bedrager mig.
Han måste ha haft grå handskar . . . Men nu
kommer man fill frågan: Hvad ville mörda-
ren? Var det offrets penningar som lekte Ho-
nom i hågen? Nej, nej, hundra gånger nej!
Hvad han sökte, hvad han fikade efter, hvad
han ansåg sig nödvändigt böra komma i be-
sittning af, det var vissa papper som han
visste att offret hade i sin ego. För att finna
upp och ned på allt, genomletade skåpen, veck-
lade ut alla linnepersedlar :och duktyger, bröt
upp byrålådorna, emedan han icke hade nyc-
keln till dem, och tömde halmmadrassen. Ändt-
ligen fann han hvad han sökte. Och vet ni
hvad hw gjorde af papperen? Han brände
upp dem, icke i stora eldstaden, utan i kami-
nen i yttre rummet. Hars mäl var härmed
vunnet. Had skulle han sedun göra? Han
tlydde, dervid försigtigtvis medtagunde it
dyrbart hin såg för att missledu polisen. Han
ville inbilla rättvisans tjenare att en vänlig
kimpel tjuf mördat enkan. Sedan han samlat
op de pengar och värdesaker, han i en hast
Kunde träffa på, tog han sörveten som var