Huru tiden förändrar. Jönköpingsbladet meddelade härom dagen en uppsats, ur hvilken vi taga oss friheten återgifva följande: Historien förmäler, att konung Oscar, som eljest var en fromsint och foglig herre, plägat råka i formligt raseri, då han vid någon mönstring eller manöver upptäckte i ledet en icke reglementarisk rockknäppning eller en för vanliga ögon oförnimbar bugtning på en liniemarsch. Högstsalig konungen hade insupit sina militäriska begrepp under den tid, då ryska exercisreglementet herrskade med jernspira i alla Europas armeer. Tiden under mötena upptogs då nästan uteslutande af paradexercis. Hela dagarne fick felket stå och hamra på gevären eller marschera i snörräta linier, för att i det afgörande ögonblicket — d. v. s. vid defiln på lustlägret — kunna prestera ett slag på geväret, som ljöd liksom det kommit från en enda jättestark arm, eller en marsch, som icke kunnat blifva rakare, om den dragits efter en lineal. Målskjutning och fälttjenst ansågos den tiden så underordnade, att de kunde undanstökas på lediga stunder. Man hade för sig att färdigheten deruti skulle komma af sig sjelf, när blott soldaten blifvit bildad till en riktig maskin. Hvad tiderna förändras! Allt det som för knappt 10 år sedan utgjorde hufvudsak, har nu sjunkit ned till bisak, och tvärtom. Man rycker nu på axeln öfver den gamla tidens förvillelser och ler åt dessa gamla exercisdjeflar4, af hvilka Wilhelm von Braun bevarat så mången ypperlig typ åt efterverlden. Dessa betraktelser trängde sig på oss, då vi sågo Jönköpings regemente häromdagen göra sitt intåg i staden. Vi hade icke på flera år sett ett dylikt militäriskt skådespel. Hvilken skilnad? Hela den gamla militäriska glansen hade nästan gått förlorad. I stället för de messingsbeslagna gevären, som glänste i solljuset, hade truppen nu små mörka tingestar, dem man fick komma nära för att upptäcka, och dertill hade bajonetten, som gjorde så ypperlig effekt, krupit ned i ett fodral vid soldatens sida; de hvita bandoleren, spända i kors öfver bröstet, hvilka verkligen voro prydliga, ehuru i högsta grad besvärande och oändamålsenliga, hade fått vika för en simpel svart lifrem, de höga kaskarne för vanliga lägermössor, m. m. m. m. Med ett ord: det syntes att tidens ande gått fram genom lederna och sopat bort en hel del flärd och oförnuft.