Huru tiden förändrar.
Jönköpingsbladet meddelade härom dagen
en uppsats, ur hvilken vi taga oss friheten
återgifva följande:
Historien förmäler, att konung Oscar,
som eljest var en fromsint och foglig herre,
plägat råka i formligt raseri, då han vid
någon mönstring eller manöver upptäckte
i ledet en icke reglementarisk rockknäpp-
ning eller en för vanliga ögon oförnimbar
bugtning på en liniemarsch. Högstsalig
konungen hade insupit sina militäriska be-
grepp under den tid, då ryska exercisreg-
lementet herrskade med jernspira i alla
Europas armeer. Tiden under mötena upp-
togs då nästan uteslutande af paradexercis.
Hela dagarne fick felket stå och hamra på
gevären eller marschera i snörräta linier,
för att i det afgörande ögonblicket — d. v. s.
vid defiln på lustlägret — kunna prestera
ett slag på geväret, som ljöd liksom det
kommit från en enda jättestark arm, eller
en marsch, som icke kunnat blifva rakare,
om den dragits efter en lineal. Målskjut-
ning och fälttjenst ansågos den tiden så
underordnade, att de kunde undanstökas på
lediga stunder. Man hade för sig att fär-
digheten deruti skulle komma af sig sjelf,
när blott soldaten blifvit bildad till en rik-
tig maskin. Hvad tiderna förändras! Allt
det som för knappt 10 år sedan utgjorde
hufvudsak, har nu sjunkit ned till bisak, och
tvärtom. Man rycker nu på axeln öfver
den gamla tidens förvillelser och ler åt dessa
gamla exercisdjeflar4, af hvilka Wilhelm
von Braun bevarat så mången ypperlig typ
åt efterverlden.
Dessa betraktelser trängde sig på oss, då
vi sågo Jönköpings regemente häromdagen
göra sitt intåg i staden. Vi hade icke på
flera år sett ett dylikt militäriskt skådespel.
Hvilken skilnad? Hela den gamla militä-
riska glansen hade nästan gått förlorad.
I stället för de messingsbeslagna gevären,
som glänste i solljuset, hade truppen nu
små mörka tingestar, dem man fick
komma nära för att upptäcka, och dertill
hade bajonetten, som gjorde så ypperlig
effekt, krupit ned i ett fodral vid soldatens
sida; de hvita bandoleren, spända i kors öfver
bröstet, hvilka verkligen voro prydliga, ehuru
i högsta grad besvärande och oändamålsen-
liga, hade fått vika för en simpel svart lif-
rem, de höga kaskarne för vanliga läger-
mössor, m. m. m. m. Med ett ord: det syn-
tes att tidens ande gått fram genom le-
derna och sopat bort en hel del flärd och
oförnuft.