för Preussen till det yttersta. Spanien och den spanska regeringen kunna endast med loford uttala sig om oss, och vi äro öfvertygade att kejsarens regering äfven framgent skall lemna bevis på sin välvilja. Om vår politik mot Spanien måste vara moderat, så är förhållandet helt annorlunda mot Preussen. Denna till följd af sina första framgångar öfvermodiga makt tyckes vilja göra anspråk på öfvervigten och herraväldet i Europa. Det är tid att göra ett slut på ett sådant anspråk: Frågan måste uppställas något vidsträcktare, och nu mera är prins Leopolds afsägelse af den spanska kronan icke mera tillräcklig, ty detta skulle endast vara ett skickligt förfarande från grefve Bismarcks sida att afväpna oss, under förutsättning att derefter kunna intaga en bättre diplomatisk ställning och in veckla oss i nya och allvarsamma förlägenheter, sedan han förberedt sina miltära stridskrafter och den allmänna meningen i Tyskland. Man skulle alltid få börja på nyttigen. Det minsta, som vi måste fordra och som numera kan tillfredsställa oss, vore det formela bekräftandet och det absoluta verkställandet af pragfreden enligt dess ordalydelse och anda, d. v. 8 de sydtyska staternas frihet, utrymmandet af fästningen Mainz, uppgifvandet af allt slags militäriskt inflytande på andra sidan Rhen och regleringen af art. V med Danmark. Dessa äro de enda garantier, som kunna tillfredsställa oss, och om man icke beviljar dem, så kunna våra fordringar endast blifva större. Sinnesstämningen i Paris skildras sålunda af ett ögonvittne: Guerre å la Prusse! (Krig mot Preussen!) har sedan i går varit dagens lösen, det utrop, man hör öfverallt, i salongerna, i kafeerna och på boulevarderna. Här herrskar en hetsighet, en rörelse, en agitation, hvarom man svårligen kan göra sig ett begrepp, Det oväntade kådskapet om att en prins af Hohenzollern skulle sättas på Spaniens tron har slagit ner här som ett åskslag från en klar himmel. Hvad som än ytterligare har bidragit till att uppreta stämningen, är den stora hemlighetsfullhe!, hvarmed förhandlingarne ledts mellan Berlin och Madrid, så att ingen af Frankrikes diplomatiska agenter i utlandet hade någon aning om hvad som föregick och ej heller regeringen hade minsta nys om saken förr än den mottog den första depeschen. Man vill häri se en formlig konspiration mot Frankrike. Ur denna synpunkt uppfattar pressen och publi ken i allmänhet saken, och man kan derför förstå den entusiasm, hvarmed utrikesministerps energiska förklaring i går mottogs i kammaren. Flera gånger upprepade och ihållande entusiastiska bifallsrop afbrötohvarje ögonblick hans ord, och då han hade slutat sitt föredrag, följde en lång, stormande acklamation; alla medlemmarne hade rest sig från sina platser, från de takuppfyllda läktarne syntes damerna vifta med sina näsdukar, öfverallt herrskade en obeskriflig rörelse. Alla syntes genomträngda af den ötvertygelsen, att saken, för så vidt den skulle realiseras, blefve en ny. förödmjukelse för, Frankrike, ett nytt hugg mot dess ära; dertör applåderade man regeringens . kraftiga uttalande och dess försäkran. om att icke vilja tåla detta förmenta anfall af Preussensärelystnad och öfvermod. Samma känslor få sitt intryck i dagens tidningar, i det de vigtigaste organerna, såsom la Presse, La Diberte, I Opinion nationale, föra ett mycket hotande språk, och tala, som om kriget vore oundvikligt. Den tillbakahållna förbittringen, den dolda harmen, den hemliga afunden, som har jäst i hvarje fransmans bröst sedan slaget vid Sadowa, ha nu ändtligen fått ett utbrott och gifvit sig luft i cen oerhörd förtrytelse. Äfven i regeringskretsarne lärer man vara uppbragt; utrikesministern, hertigen af Gramont, hvilken är känd som en bestämd,