för Preussen till det yttersta. Spanien och
den spanska regeringen kunna endast med lof-
ord uttala sig om oss, och vi äro öfvertygade
att kejsarens regering äfven framgent skall
lemna bevis på sin välvilja. Om vår politik
mot Spanien måste vara moderat, så är för-
hållandet helt annorlunda mot Preussen.
Denna till följd af sina första framgångar öf-
vermodiga makt tyckes vilja göra anspråk på
öfvervigten och herraväldet i Europa. Det är
tid att göra ett slut på ett sådant anspråk:
Frågan måste uppställas något vidsträcktare,
och nu mera är prins Leopolds afsägelse af
den spanska kronan icke mera tillräcklig, ty
detta skulle endast vara ett skickligt förfa-
rande från grefve Bismarcks sida att afväpna
oss, under förutsättning att derefter kunna in-
taga en bättre diplomatisk ställning och in
veckla oss i nya och allvarsamma förlägenhe-
ter, sedan han förberedt sina miltära strids-
krafter och den allmänna meningen i Tysk-
land. Man skulle alltid få börja på nyttigen.
Det minsta, som vi måste fordra och som nu-
mera kan tillfredsställa oss, vore det formela
bekräftandet och det absoluta verkställandet
af pragfreden enligt dess ordalydelse och
anda, d. v. 8 de sydtyska staternas frihet,
utrymmandet af fästningen Mainz, uppgifvan-
det af allt slags militäriskt inflytande på an-
dra sidan Rhen och regleringen af art. V med
Danmark. Dessa äro de enda garantier, som
kunna tillfredsställa oss, och om man icke be-
viljar dem, så kunna våra fordringar endast
blifva större.
Sinnesstämningen i Paris
skildras sålunda af ett ögonvittne:
Guerre å la Prusse! (Krig mot Preussen!)
har sedan i går varit dagens lösen, det utrop,
man hör öfverallt, i salongerna, i kafeerna och
på boulevarderna. Här herrskar en hetsighet,
en rörelse, en agitation, hvarom man svårligen
kan göra sig ett begrepp, Det oväntade kåd-
skapet om att en prins af Hohenzollern skulle
sättas på Spaniens tron har slagit ner här
som ett åskslag från en klar himmel. Hvad
som än ytterligare har bidragit till att uppreta
stämningen, är den stora hemlighetsfullhe!,
hvarmed förhandlingarne ledts mellan Berlin
och Madrid, så att ingen af Frankrikes diplo-
matiska agenter i utlandet hade någon aning
om hvad som föregick och ej heller regerin-
gen hade minsta nys om saken förr än den
mottog den första depeschen. Man vill häri
se en formlig konspiration mot Frankrike. Ur
denna synpunkt uppfattar pressen och publi
ken i allmänhet saken, och man kan derför
förstå den entusiasm, hvarmed utrikesministerps
energiska förklaring i går mottogs i kamma-
ren. Flera gånger upprepade och ihållande
entusiastiska bifallsrop afbröto- hvarje ögon-
blick hans ord, och då han hade slutat sitt
föredrag, följde en lång, stormande acklama-
tion; alla medlemmarne hade rest sig från sina
platser, från de takuppfyllda läktarne syntes
damerna vifta med sina näsdukar, öfverallt
herrskade en obeskriflig rörelse. Alla syntes
genomträngda af den ötvertygelsen, att saken,
för så vidt den skulle realiseras, blefve en
ny. förödmjukelse för, Frankrike, ett nytt hugg
mot dess ära; dertör applåderade man re-
geringens . kraftiga uttalande och dess försäk-
ran. om att icke vilja tåla detta förmenta an-
fall af Preussens- ärelystnad och öfvermod.
Samma känslor få sitt intryck i dagens tid-
ningar, i det de vigtigaste organerna, såsom
la Presse, La Diberte, I Opinion nationale, föra
ett mycket hotande språk, och tala, som om
kriget vore oundvikligt. Den tillbakahållna
förbittringen, den dolda harmen, den hemliga
afunden, som har jäst i hvarje fransmans bröst
sedan slaget vid Sadowa, ha nu ändtligen
fått ett utbrott och gifvit sig luft i cen oerhörd
förtrytelse. Äfven i regeringskretsarne lärer
man vara uppbragt; utrikesministern, hertigen
af Gramont, hvilken är känd som en bestämd,