Några betraktelser i anledning af
den nyligen timade personal-
förändringen inom statsrådet.
I föregående numret af denna tidning
har Red. meddelat ett sammandrag af
kvad den välbekanta signaturen L. J. H.
yttrat i tidskriften Framtiden angående
det värf, som den afgångne justitiemini-
stern lemnat åt den nye att, såsom an-
gelägnast bland reformer, genomföra, nem-
ligen departementschefernas befriande från
den alltför tidsödande pröfningen af be-
svärsmålen, inrättandet af en lag- och
författningskommission samt införande af
ett förändradt domstolsväsende på landet
jemte ett notariatstånd.
I fortsättningen af sin uppsats kompli-
menterar L. J. H. f. d. ecklesiastikmini-
stern, hr Carlson, för hans nit, arbetsam-
het och, om vi så få uttrycka oss, pietet
i sin befattning. Deremot, fortsätter
han, torde hr Carlsons åsigter, i några
hänseenden, af allmänna omdömet ansetts
verka mera hindrande än befordrande vissa
reformer, som tidens kraf påkallar i den
allmänna undervisningen vid statens läro-
verk. Den anmärkning hr L. J. H. gör
i sammanhang med talet om tidens kraf
förtjenar fullständigt anföras:
Vi anse kunna ahtagas, att läsningen af
de döda språken i elementarskolorna måste i
en ej aflägsen framtid maka åt sig betydligt
mera än hittills skett. Ett af de kraftigaste
understöden för denna tanke skulle kanske
kunna erhållas af det allrastörsta antalet bland
dem, som tagit undervisning i latinet i ele-
mentarskolorna, utan att sedermera hafva full-
följt det såsom ett favorit- eller specialstu-
dium, om man ville göra afseende på deras
egen mening om hvad de, några få, kanske
ett år efter sin utgång ur skolan, haft i be-
håll af detta preliminärstudium, Ått de döda
språkens studerande i elementarskolorna bort-
tager mycken tid och har en ej ringa andel i
den öfveransträngning, som der förekommer,
nekas numera icke; men mot detta inkast
höras klassicitetens förfäktare anföra, att om
också någon tid efter skolans genomgående
ingenting sitter qvar af färdigheten att väl
uttrycka sig på latin — en färdighet, hvartill
för öfrigt någon skolgosse sällan hinner —
eller af förmågan att kunna ledigt läsa och
förstå latinska författare på samma sätt som
en bildad person läser franska och tyska böc-
ker — hvilket under samma förhållanden är
lika sällsynt — så förmenas latinstudiet än-
dock hafva bidragit att utveckla en tanke-
skärpa, som icke genom de öfriga läroäm-
nena kan vinnas, Detta påstående har så ofta
upprepats, att det hos många, som icke när-
mare tänkt på saken, blifvit en trosartikel.
Vid närmare granskning motsäges det dock
snarare än bekräftas af erfarenheten. Om
man exempelvis vill rådfråga det vitsord den-
na lemnar från våra riksdagar i afseende på
ledamöternes förmåga att uttrycka sig klart,
skarpsinnigt och bindande, så skall man bland
dem, som i det hänseendet utmärka sig, finna
ett stort antal, hvilka icke studerat latin i sin
ungdom. Vi skulle nästan tro att detta varit
fallet med sådana riksdagsmän som en Carl
Ifvatson, en Nils Larsson i Tullus, en Sven
Nilsson i Österslöf, en Ola Jönsson i Kungs-
hult, en Rosenberg med flera, hvilka dock
alla ega en styrka i tankarnes sammanhåll-
ning och dialektik, som synes kunna fullt miita
sig med de latinlärdes — att ej nämna så-
dane talare som friherre Gripenstedt, hvil-
kens bildning i de unga åren varit gjord vid
Karlberg och som troligen dervid icke inhem-
tat undervisning i latinet. Utrymmet tillåter