Några betraktelser i anledning af den nyligen timade personalförändringen inom statsrådet. I föregående numret af denna tidning har Red. meddelat ett sammandrag af kvad den välbekanta signaturen L. J. H. yttrat i tidskriften Framtiden angående det värf, som den afgångne justitieministern lemnat åt den nye att, såsom angelägnast bland reformer, genomföra, nemligen departementschefernas befriande från den alltför tidsödande pröfningen af besvärsmålen, inrättandet af en lagoch författningskommission samt införande af ett förändradt domstolsväsende på landet jemte ett notariatstånd. I fortsättningen af sin uppsats komplimenterar L. J. H. f. d. ecklesiastikministern, hr Carlson, för hans nit, arbetsamhet och, om vi så få uttrycka oss, pietet i sin befattning. Deremot, fortsätter han, torde hr Carlsons åsigter, i några hänseenden, af allmänna omdömet ansetts verka mera hindrande än befordrande vissa reformer, som tidens kraf påkallar i den allmänna undervisningen vid statens läroverk. Den anmärkning hr L. J. H. gör i sammanhang med talet om tidens kraf förtjenar fullständigt anföras: Vi anse kunna ahtagas, att läsningen af de döda språken i elementarskolorna måste i en ej aflägsen framtid maka åt sig betydligt mera än hittills skett. Ett af de kraftigaste understöden för denna tanke skulle kanske kunna erhållas af det allrastörsta antalet bland dem, som tagit undervisning i latinet i elementarskolorna, utan att sedermera hafva fullföljt det såsom ett favoriteller specialstudium, om man ville göra afseende på deras egen mening om hvad de, några få, kanske ett år efter sin utgång ur skolan, haft i behåll af detta preliminärstudium, Ått de döda språkens studerande i elementarskolorna borttager mycken tid och har en ej ringa andel i den öfveransträngning, som der förekommer, nekas numera icke; men mot detta inkast höras klassicitetens förfäktare anföra, att om också någon tid efter skolans genomgående ingenting sitter qvar af färdigheten att väl uttrycka sig på latin — en färdighet, hvartill för öfrigt någon skolgosse sällan hinner — eller af förmågan att kunna ledigt läsa och förstå latinska författare på samma sätt som en bildad person läser franska och tyska böcker — hvilket under samma förhållanden är lika sällsynt — så förmenas latinstudiet ändock hafva bidragit att utveckla en tankeskärpa, som icke genom de öfriga läroämnena kan vinnas, Detta påstående har så ofta upprepats, att det hos många, som icke närmare tänkt på saken, blifvit en trosartikel. Vid närmare granskning motsäges det dock snarare än bekräftas af erfarenheten. Om man exempelvis vill rådfråga det vitsord denna lemnar från våra riksdagar i afseende på ledamöternes förmåga att uttrycka sig klart, skarpsinnigt och bindande, så skall man bland dem, som i det hänseendet utmärka sig, finna ett stort antal, hvilka icke studerat latin i sin ungdom. Vi skulle nästan tro att detta varit fallet med sådana riksdagsmän som en Carl Ifvatson, en Nils Larsson i Tullus, en Sven Nilsson i Österslöf, en Ola Jönsson i Kungshult, en Rosenberg med flera, hvilka dock alla ega en styrka i tankarnes sammanhållning och dialektik, som synes kunna fullt miita sig med de latinlärdes — att ej nämna sådane talare som friherre Gripenstedt, hvilkens bildning i de unga åren varit gjord vid Karlberg och som troligen dervid icke inhemtat undervisning i latinet. Utrymmet tillåter