i denna stund, sjelf trädt fram för mig tror
jäg knappast att jag kunnat beherrska min
vrede och styra min hämd. Men nu! Dessa
späda oskyldiga, och hon, denna fromma, engla-
sköna unga qvinna — icke rådde de för ma-
kens och fadrens brott. Skulle jag lössläppa
hämdens furier i denna lugna, lyckliga bo-
ning? Skulle väl jag lemna denna intet ondt
anande maka till pris åt sorg, oro och för-
tviflan, tvinga henne att förakta sina barns
far, sin vigda make, den hon älskade så ömt,
så förtroendefullt? Nej! nej, aldrig! Fader, ske
med mig din vilja, olyckan är nu en gång
skedd och kan af intet mera hjelpas, suckade
jag tyst, under det jag vände mig bort.
— Farväl, min fru! Må Gud välsigna er
och edra barn!
Hon bemödade sig förgäfves att hålla mig
qvar, jag kunde ej förmå mig att hvila un-
der denne mans tak. Jag ville fly långt bort
från detta land. Men jag ville ej hämnas.
Det fions en högre makt, som säkert efter
förtjenst skall straffa den som illa gjort och
äfven skänka sin tröst åt sörjande, krossade
hjertan.
Jag återkom till Stockholm. I mitt hem
hade skett en stor förändring: mitt älskade
barn hade upphört att lida. Jag hade skrif-
vit till min hustru om min upptäckt att Arne
var gift. Och hon, i tanka att brefvet inne-
Röll något till tröst för Hilma, började