—L smo Inbjudning till patriotiskt socker! För åtskilliga tiotal af år sedan, i början af 1840-talet, om vi ej missminna oss, sammanträdde i England några ömsinta herrar, som tillika voro egare af stora sockerplantager på Jamaica, och förklarade, att deras samvete förbjöde dem att förtära socker, som producerats af negerslafvar, och att, då i Brasilien och på Cuba endast slafarbete toges i anspråk vid frambringandet af socker, borde man afhålla sig från att förtära en, som de uttryckte sig, så gudlös produkt. Några andra män, kanske ej fullt så samvetsömma, men egare, äfven de, af sockerplantager på Jamaica, förenade sig snart med dem. Dessa sågo saken från en annan sida; de funno det opatriotiskt att förtära främmande socker, deremot i hög grad patriotiskt att köpa jamaicanskt. De föreslogo derför, i öfvermåttet af sin patriotism och i förening med sina mera religiösa vänner, att slafsockret skulle helt och hållet förbjudas eller åtminstone beläggas med en betydligt drygare tull än sådant, som komme från länder, der slafvarne voro emanciperade. Presterna dundrade från predikstolen mot det syndiga sockret, parlamentsledamöterna från tribunen mot det opatriotiska — och mängden öfvertygades lätt, att om den ock finge betala sitt socker 50 procent dyrare, så vunne den deremot den oskattbara tillfredsställelsen att förtära syndfritt och isynnerhet patriotiskt socker. Något dylikt föregår sedan någon tid äfven hos oss. Det rörande momentet, de stackars slafvarnes lidanden, saknas visserligen ännu, och frågan förlorar derigenom en stor del af sin effektrikedom; men det patriotiska elementet intager deremot ett så mycket större rum, och frågan återvinner derigenom något af det intresse, som genom nyss antydda omständighet gått förlorad. Intet opatriotiskt socker mera! Endast patriotiskt socker! Uteslutande svensk sol, svensk atmosfer, svenska salter, svenska kapitaler, svenska arbetare och — vi tillägga för vår egen del, endast svenska professorer, — skola hädanefter bidraga att försötma vårt lif och vårt kaffe! Så lyder hos oss dagens lösen. Till den ändan hafva riksdag och regering lagstiftat, till den ändan hafva i dessa dagar tio patriotiska män till allmänheten utfärdat en inbjudning till aktieteckning i Hvitbets-socker-aktie-bolaget i Stockholm. Det är denna inbjudning som gifver oss anledning att i dag taga till ordet. Den innehåller allt en mängd goda saker, den der inbjudningen, dem vi gerna velat egna en utförlig granskning. Vi måste likväl inskränka oss till att till hrr inbjudare framställa några spörsmål, af många orsaker önskande, att de på ett fullt tillfredsställande sätt måtte kunna besvaras, Kunna hrr inbjudare med godt samvete vidhålla sin uppgift, att deras mening ursprungligen varit att anlägga en så liten fakrik, att ett aktiekapital af 200,000 rdr dertill skulle blifva tillfyllestgörande? Eller hafva de onda tungor — och de finnas tyvärr alltid till hands — rätt, när de hafva att förtälja, att de första aktitecknarnes afsigt varit att, i fall den första campagnen utfölle lyckosamt, sjelfva öfvertaga de resterande aktierna, men om motsatsen händelsevis skulle inträffa, ädelmodigt tillåta allmänheten att få deltaga i förlusten?