—L smo
Inbjudning till patriotiskt socker!
För åtskilliga tiotal af år sedan, i början
af 1840-talet, om vi ej missminna oss, sam-
manträdde i England några ömsinta herrar,
som tillika voro egare af stora sockerplan-
tager på Jamaica, och förklarade, att deras
samvete förbjöde dem att förtära socker,
som producerats af negerslafvar, och att, då
i Brasilien och på Cuba endast slafarbete
toges i anspråk vid frambringandet af soc-
ker, borde man afhålla sig från att förtära
en, som de uttryckte sig, så gudlös produkt.
Några andra män, kanske ej fullt så sam-
vetsömma, men egare, äfven de, af socker-
plantager på Jamaica, förenade sig snart med
dem. Dessa sågo saken från en annan sida;
de funno det opatriotiskt att förtära främ-
mande socker, deremot i hög grad patrio-
tiskt att köpa jamaicanskt. De föreslogo
derför, i öfvermåttet af sin patriotism och
i förening med sina mera religiösa vänner,
att slafsockret skulle helt och hållet förbju-
das eller åtminstone beläggas med en be-
tydligt drygare tull än sådant, som komme
från länder, der slafvarne voro emancipe-
rade. Presterna dundrade från predikstolen
mot det syndiga sockret, parlamentsledamö-
terna från tribunen mot det opatriotiska — och
mängden öfvertygades lätt, att om den ock
finge betala sitt socker 50 procent dyrare,
så vunne den deremot den oskattbara till-
fredsställelsen att förtära syndfritt och isyn-
nerhet patriotiskt socker.
Något dylikt föregår sedan någon tid äf-
ven hos oss. Det rörande momentet, de
stackars slafvarnes lidanden, saknas visser-
ligen ännu, och frågan förlorar derigenom
en stor del af sin effektrikedom; men det
patriotiska elementet intager deremot ett så
mycket större rum, och frågan återvinner
derigenom något af det intresse, som genom
nyss antydda omständighet gått förlorad.
Intet opatriotiskt socker mera! Endast
patriotiskt socker! Uteslutande svensk sol,
svensk atmosfer, svenska salter, svenska ka-
pitaler, svenska arbetare och — vi tillägga
för vår egen del, endast svenska profes-
sorer, — skola hädanefter bidraga att för-
sötma vårt lif och vårt kaffe! Så lyder hos
oss dagens lösen.
Till den ändan hafva riksdag och rege-
ring lagstiftat, till den ändan hafva i dessa
dagar tio patriotiska män till allmänheten
utfärdat en inbjudning till aktieteckning i
Hvitbets-socker-aktie-bolaget i Stockholm.
Det är denna inbjudning som gifver oss an-
ledning att i dag taga till ordet.
Den innehåller allt en mängd goda saker,
den der inbjudningen, dem vi gerna velat
egna en utförlig granskning. Vi måste lik-
väl inskränka oss till att till hrr inbjudare
framställa några spörsmål, af många orsaker
önskande, att de på ett fullt tillfredsställande
sätt måtte kunna besvaras,
Kunna hrr inbjudare med godt samvete
vidhålla sin uppgift, att deras mening ur-
sprungligen varit att anlägga en så liten
fakrik, att ett aktiekapital af 200,000 rdr
dertill skulle blifva tillfyllestgörande? Eller
hafva de onda tungor — och de finnas ty-
värr alltid till hands — rätt, när de hafva
att förtälja, att de första aktitecknarnes af-
sigt varit att, i fall den första campagnen
utfölle lyckosamt, sjelfva öfvertaga de re-
sterande aktierna, men om motsatsen hän-
delsevis skulle inträffa, ädelmodigt tillåta
allmänheten att få deltaga i förlusten?