bergen, som begränsa detsamma, så har man
i dem en sannare bild af tillståndet i fa-
briksdistrikterna, än i sjelfva den tjusande
landskapstaflan. På och bakom bergen, som
sakna skögens beklädnad, och endast delvis
äro skylda af den bruna ljungen, men del-
vis alldeles rensopade af stormen, som sve-
per in från hafvet, på och bakom bergen,
der-i det vidsträckta häradet ingen dalgång
finnes, Söm i storlek kan jemföras med
Häggå- eller Wiskadalarne och der odlingen
knappt kan sägas vara börjad, bo dessa tu-
sental, som öfverbefolka häradets socknar.
Marks härad består af 23 socknar och
har mer än 35,000 invånare, af hvilka mer än
hälften endast lefver af väfnadsindustrien och
den öfriga delen har den till binäring. (Jag
har dessa uppgifter af en med ortens för-
hållanden väl hemmastadd man och sak-
nar källor och tillfälle att för närvarande
kunna uppge någon bestämd siffra i afseende
å folknummern.
En enda flyktig blick på traktens beskaf-
fenhet öfvertygar en om att denna befolk-
ning är alltför stor för att der kunna lif-
nära sig af jorden, äfven om denna vore
odlad. Icke ens hälften af den odlingsbara
marken är emellertid uppbruten. Befolk-
ningen, helt och hållet upptagen af väfnads-
industrien, som lemnar en liten inkomst för
hvarje dag, har, som jag i ett föregående
bref anmärkt, ingen lust för jordarbete, och
såsom i dessa trakter nu är stäldt, fattas
icke ensamt lusten, utan äfven krafter och
medel för ett sådant arbete. Jordmånen är
visserligen föga inbjudande dertill, mossjord
på sandbotten träffar man oftast, men der
finnas ock lämpligare marker, både lerjord
och dye på lera, som ligga för fäfot.
Hemmansegarne, som sjelfva illa sköta
den jord de ha bruten, lemna utan betän-
kande tillstånd åt den förste, som anmäler
sig, att på deras utmarker, der en grön
fläck finnes, der en vårbäck alstrat och be-
fruktat en snäf dal mellan bergväggarne,
der kärrstranden eller en litet humusblan-
dad sand på ljungheden dertill locka, upp-
bygga en koja och framför henne uppbryta
ett potatisland. Så ha de uppkommit och
så uppkomma årligen allt flera af dessa fa-
miljer, som existera ensamt på hustruns
flit i väfstolen, hvilken är det förnämsta
bohagstinget. Befolkningen gifter sig här
vid unga år. En koja och en väfstol är allt
hvad som behöfs. Till skam för mitt slägte
måste jag erkänna, att det icke är mannen,
som utgör hemmets och familjens stöd, utan
qvinnan. Hon lär sig vid tidiga år att
handtera skytteln och tramporna; innan hon
ännu uttrampat barnskorna, viges hon vid
väfstolen och hon växer fast vid den för
hela sitt lif, under det vid hennes sida mer-
ändels uppväxer en talrik barnskara, som
ökar hennes bekymmer, men ingalunda hen-
nes arbetsförtjenst.
Och denna förtjenst är dock så liten!
Hon vaknar, kan man säga, i väfstolen och
hon somnar i den. Kl. 5 om morgonen är
hon i selen och kl. 10 på aftonen slutar
hon dagens arbete. Har hon fått sitta stilla
hela dagen, äro 12 å 13 alnar tillkomna på
bommen, eljest mindre. I aflöning får hon
4 å 5 öre pr aln, För svårare väfnader
betalas naturligtvis mer, men då medhinnes
i stället så mycket mindre.
Dag ut och dag in, år efter år, samma
eviga arbete, samma trägna fit!
Detta lif är, det behöfver knappast an-
märkas; en resa utföre icke blott med afse-
ende å familjens bergning, utan äfven i af-
seende å hela befolkningens tillvaro. Väf-
stolen eller tiggarpåsen äro de två alterna-
tiverna för lifsuppehället; ofta måste båda
anlitas, då den förra icke är nog. Der man-
nen kan något handtverk eller är duglig till
någon husslöjd, eller der väfstolen endast
är i gång för sysselsättning under den tid,
som jordens skötsel dertill lemnar öfrig, der
är tillståndet, såsom de här uttrycka sig,
Sredigt nog, d. v. s. ganska bra; men der
förhållandet är annorlunda, der finner man
också hvad som utgör den mörka fläcken
på knallbygdens industri: källan till ett