Scdlarne 1 somimadl. - VppriKvgagv Lvaladv, Halva
vi många gånger lurat hvarandra i det styc-
ket. Så laglydiga hustrur och husmödrar vi
i öfrigt äro, hafva vi likväl svikit vår pligt
med afseende på dessa sedlar, hvilka icke blif-
vit igenlösta med äkta metallvaluta. Ja, min
k. man säger till och med, att det lärer stå
i lagboken,. att vi för osanna orlofsedlar kunna
få plikta med alla våra nålpengar, om det för
polisen skulle anmälas. Derför föreslår jag,
att vi nu börja tala sanning i pigbetygen, så
att vi t. ex. icke kalla den piga — förlåt jung-
fru — ärlig, som sliter ut våra strumpor, eller
den beskedlig, som försakar nattens sömn för
nöjen, eller den kunnig och ordentlig, som icke
kan stryka ett skjortveck och icke städa ett
rum utan att lemna högar af sopor under
byrån, eller den pålitlig, som lägger ut het
aska i vedlidret. Må vi låta bli att till en
och hvar rekommendera en sådan, den vii
skiljsmessans icke bittra stund ämna skjuta
efter med båda händerna. — Ett annat litet
förslag! Må vi, när en af de der fina damer-
na kommer och bjuder ut sig åt vårt kök,
våra rum och våra barn, se noga till, så att
vi kassera den, som är mest utstyrd. Och
ändteligen, må vi språka litet med hvarandra
om huru de varit, der de sist tjent, och säga
hvarandra rent ut våra pigjungfrurs förtjen-
ster och deras olater, så att vi hädanefter bly-
gas att narra hvarandra. Roligt vore detock,
om någon af eder ville framlägga något annat
nyttigt förslag i den vägen, kanske ändå ra-
dikalare än det af
eder obekanta
Marie-Louise.
Denna hårda anklagelse mot Upsala tjen-
steflickor, alla i gemen och enhvar i synner-
het, utan undantag, framkallade i tidningen
svaromål, hvilka vi meddela i dagens följe-
tongsafdelning.
Den framkallade icke blott dessa skrift-
liga uppenbarelser af en rättvis ovilja. Munt-
ligen klandrades vida skarpare fru Marie-
Louise; om hvilken man visste berätta att
hon bytt om tjensteflickor icke mindre än
elfva (11) gånger under loppet af ett år.
Dessa och alla deras kamrater i Upsala
puttrade och puttrade som vattnet i en gryta
med anledning af artikeln, i hvilken, så
orättvist, ella skurits öfver en kam. Jäs-
ningen blef allt starkare och starkare. Ma-
rie-Louises namn hördes städse i kök och
trappor, åtföljdt af qvinligt milda förbannel-
ser. Slutligen beslöts att första lediga dag
skulle begagnas till att öfverlägga och be-
sluta om hvad tjensteflickorna borde göra
för att vinna upprättelse och hämnd. Skulle
de utmana Marie-Louise? Skulle de belägga
den med bann, som dristade sig till att taga
tjenst hos henne? Eller skulle någon låta
städsla sig hos henne på år enkom för att
göra henne lifvet — och maten — så sura
som möjligt? Skulle man bringa henne en
offentlig hyllning af något slag? Hvad vet
jag?
Huru skedde uppbådet till detta möte?
På sqallervägen eller genom ordentlig bud
kafvel? Vi känna det icke. Men säkert
är att i söndags eftermiddag klockan mel-
lan 6 och 7 såg man i Carolina-parken —
Odins lund ville man icke profanera med
att der uttala Marie-Louises namn — en sam-
ling af vid pass tusen personer, hvaribland
tjenstefolk utgjorde de röst- och stämmbe-
rättigade, men svudenter m. fl. endast voro
intresserade åskådare.
Man väntade att någon af de förfördelade
eller något deras ombud och försvarare skulle
träda upp på Carl Johans-statyens posta-
ment eller i nödfall på någon bönk och öppna
mötet samt uppmana till val af ordförande
eller ordförandinna. Men man väntade för-
gäfves. I stället upptäcktes på trappan till
statyen — vid finanskonungens fötter —
en tallrik och å tallriken en lapp, hvarpå
stod skrifvet:
Insamling till strumpor åt IMarie-Louise.
Ädelmodiga Upsalaflickor! . I villen lägga
brännande kol af godhet på den stygga mat-
modrens hufvud! Att pekuniert ersätta hvad
hon förlorat derigenom att en af eder nött
sin frus strumpor var lika ädelt, som det
var illa gjordt af den felande att trampa
sin matmoder i om icke på hälarne!
Förslaget mottogs med en belåtenhet som
gaf sig luft hos en del genom skrattsalvor,
hos en annan del — nemligen den manliga
— genom hurrarop. Man skyndade att bi-
draga till insamlingen, och för att den skulle
representera en talrikare skara, lemnade en-
hvar nästan så små bidrag som möjligt dertill.
Nu syntes en poliskonstapel skrida in
mot tallriken för att göra slut på en in-
samling, som han ansåg, när den skedde på
sådant ställe och sätt, vara stridande mot
god ordning. Han ville räkna upp medlen
och sätta dem i säkerhet på poliskontoret.
Om han hade depositionsqvitto till hands
att lemna, förmäler icke historien. Men
subskribenterna voro icke nöjda härmed. Vi
ha inte gjort en insamling åt polisen, utan
till strumpor åt Marie-Louise, sade man.