hjertligen lyckönska enhvar, som här får både lefva och dö. — Så är det emellertid oftast: Man älskar mest hvad man ej har, men hvad man har kan ej beliaga. — Äfven yttrade de sin beundran öfver Stockholm samt sin belåtenhet med hela resan öfverhufvud. — Efter tre å fyra timmars vistande här återvände de till hufvudstaden, alltjemt gynnade af det herrligaste väder. Följande dag — midsommardagen — var likaledes en bland: de skönaste denna sommar haft att uppvisa, Också hvimlade det här af resande. Fyra ångbåtar lade till vid vår brygga, fullastade med passagerare, nemligen: Westerds, Eskilstuna och Kalmarsand från StockKöl, samt Nyköping frin staden med samma namn, Vädret var i allo ofter önskan. Så kom lördagen, en mörk mellanlänk mellän! de glada dagarne, duck, som jag tror, för Taddtmannen ovärderlig, emedan den slösade med regn, något som jag hade hört ofta påialas bland önskningar för årsväxten. Man sått inne och kurade öch tänkte att söndagen troligen skulle bli lika otreflig. Dock, annat slag! Solen-strälade erannt från en molnfri himmel, alltifrån tidigaste morgon till junaste qväll. Äfven då kommo ångbåtar, två förutom den för dagen bestämda, ehuru jag får säga, att de alla. med sin last af lustresande. rönte vida mindre uppmärksamhet, än som under andra förhållanden. skulle varit fallet. 4 Orsaken härtill var, att konungen och drottningeu. på den lilla tåcka ängslupen Sköldmön gjorde ett kort besök i det vackra slottet. En mängd folk, både här boende, från landet inkomna och med ångbåtarne hitresta, samlades naturligtvis på platsen mellan landstigningsbryggan och slottsparken vid såväl de tesandes. ankomst som affärd. Vistandet på stället varade. dock kuappt en timma, hvarefter alla de — och de. vöro ganska mänga — söm bnruinnö at otålighet att få bese slottet och parken, fingo sin önskan uppfylld. De kangliga begåfvo sig, som I veten, på en längre