hjertligen lyckönska enhvar, som här får både
lefva och dö. — Så är det emellertid oftast:
Man älskar mest hvad man ej har, men hvad
man har kan ej beliaga. — Äfven yttrade de
sin beundran öfver Stockholm samt sin belå-
tenhet med hela resan öfverhufvud. — Efter
tre å fyra timmars vistande här återvände de
till hufvudstaden, alltjemt gynnade af det herr-
ligaste väder.
Följande dag — midsommardagen — var
likaledes en bland: de skönaste denna sommar
haft att uppvisa, Också hvimlade det här af
resande. Fyra ångbåtar lade till vid vår brygga,
fullastade med passagerare, nemligen: We-
sterds, Eskilstuna och Kalmarsand från Stock-
Köl, samt Nyköping frin staden med samma
namn, Vädret var i allo ofter önskan.
Så kom lördagen, en mörk mellanlänk mel-
län! de glada dagarne, duck, som jag tror, för
Taddtmannen ovärderlig, emedan den slösade
med regn, något som jag hade hört ofta på-
ialas bland önskningar för årsväxten. Man
sått inne och kurade öch tänkte att söndagen
troligen skulle bli lika otreflig.
Dock, annat slag! Solen-strälade erannt från
en molnfri himmel, alltifrån tidigaste morgon
till junaste qväll. Äfven då kommo ångbåtar,
två förutom den för dagen bestämda, ehuru
jag får säga, att de alla. med sin last af lust-
resande. rönte vida mindre uppmärksamhet,
än som under andra förhållanden. skulle varit
fallet. 4
Orsaken härtill var, att konungen och drott-
ningeu. på den lilla tåcka ängslupen Sköldmön
gjorde ett kort besök i det vackra slottet.
En mängd folk, både här boende, från landet
inkomna och med ångbåtarne hitresta, samla-
des naturligtvis på platsen mellan landstig-
ningsbryggan och slottsparken vid såväl de
tesandes. ankomst som affärd. Vistandet på
stället varade. dock kuappt en timma, hvar-
efter alla de — och de. vöro ganska mänga —
söm bnruinnö at otålighet att få bese slottet
och parken, fingo sin önskan uppfylld. De
kangliga begåfvo sig, som I veten, på en längre