hjertat-och-går sedan medförsigtiga steg nöt liosken. — Varseblifvande fru de Raincy.) AR! Fru de RAINCY. — Ah... min Gud, hvad nr skrämde mig! GONTRAN, mycket blygt. — Förlåt då, min fru . . . jag skall genast gå min väg. (Gör några rörelser med fötterna, men går icke ur stället.) Fru de RAINCY,-afsides.— Stackars liten! (Högt, med inställsam röst.) Min herre, skulle ni vilja ha den utmärkta godheten att lemna mig korgen, som står på bordet der ... Förlåt mig, men jag kom nyss att stöta min fot, så att jag har svårt för att gå. GONTRAN, med mycket intresse. — Oh! Fru de RAINCY. — Det är ingen fara, jag har inte skadat mig. GONTRAN. — Ah! . Frusde RAINCY. — Korgen, som står der, om ni Vill vara så god . . . detär ett tapisseri, Bom jag håller på med . . (Afsides.) Vid hans ålder, o, min Gud, det är förfärligt! (flögt.) Ni mår väl sedan i.går -afton, min herre? Gontran tar temligen tafatt -korgen, hvars parfym han inandas mel tillslutra ögon; sedan sätter han den, ehuru något hindrad af boken och käppen, på gueridonen och-drar sig häftigt tillbaka några leg. — Han toppar sin stora bök på golfvet, vv ND mår väl-sedan igår afton? (Gontran gör ett jakandesteoken.-) Men ni bär med-er