Ett apropos för dagen. Ur det nyss i bokhandeln utkomna andra häftet åf Johan Gabriel Carlens Samlade dikterX taga Vi oss friheten ått meddela följande qväde, med dertill hörande not: Till de 90 Upsala-studenterna ). Vi voro sen skara af gäster, väl femtio, om icke fer, och knappt under hela den qvällen der taltes om annat än er. Kurage, I, frie studenter, I-kämpar mot allt slafveri — hvarendaste tant med sin tekopp med hetta tog edert parti! Parbleu, sade sött en grossörska, hvad skule väl gossarne gjort? ALt så ha romperat sitt löfte må förr kallas nobelt och stort. Nej, kompromettera ett Ryssland och dertill högstsalig vår kung, se, det är jargongen för dage, som föres af gammal och ung! Gud vare dock prisad att Otto är känd ibland alla de der, som ströko sitt namn ifrån listan med känsla af ton och af air! Nu kan han på Kramers supger få visa sig utan skandal . . . Här knäckte grossörskan bisquiet och slöt med detsamma sitt tal. Men närmande sig intill bålen, som kom der med rykande rand, en äreprydd hjelte från Hogland tog ordet med glaset i hand: 4De hundraoch -fyra jag älskar och dricker på deras nej En skål för hvart svensk-manna löfte — de nittio känner jag ej! Och mangrannt blef skålen besvarad. . . . Men blyg och med eld i sin blick den skönaste flickan i laget till gubben nu hviskande gick: SMin Axel var ej bland de nittio, dem folket så mycket belett — Och om han det varit, jag säkert en korg honom gett . . Kurage dock, frie studenter, I, kämpar mot allt slafveri — hvarendaste tant vid sin tekopp med hetta tog edert partil