Ett apropos för dagen.
Ur det nyss i bokhandeln utkomna andra
häftet åf Johan Gabriel Carlens Samlade
dikterX taga Vi oss friheten ått meddela
följande qväde, med dertill hörande not:
Till de 90 Upsala-studenterna ).
Vi voro sen skara af gäster,
väl femtio, om icke fer,
och knappt under hela den qvällen
der taltes om annat än er.
Kurage, I, frie studenter,
I-kämpar mot allt slafveri —
hvarendaste tant med sin tekopp
med hetta tog edert parti!
Parbleu, sade sött en grossörska,
hvad skule väl gossarne gjort?
ALt så ha romperat sitt löfte
må förr kallas nobelt och stort.
Nej, kompromettera ett Ryssland
och dertill högstsalig vår kung,
se, det är jargongen för dage,
som föres af gammal och ung!
Gud vare dock prisad att Otto
är känd ibland alla de der,
som ströko sitt namn ifrån listan
med känsla af ton och af air!
Nu kan han på Kramers supger
få visa sig utan skandal . . .
Här knäckte grossörskan bisquiet
och slöt med detsamma sitt tal.
Men närmande sig intill bålen,
som kom der med rykande rand,
en äreprydd hjelte från Hogland
tog ordet med glaset i hand:
4De hundra- och -fyra jag älskar
och dricker på deras nej
En skål för hvart svensk-manna löfte —
de nittio känner jag ej!
Och mangrannt blef skålen besvarad. .
. . Men blyg och med eld i sin blick
den skönaste flickan i laget
till gubben nu hviskande gick:
SMin Axel var ej bland de nittio,
dem folket så mycket belett —
Och om han det varit, jag säkert
en korg honom gett . .
Kurage dock, frie studenter,
I, kämpar mot allt slafveri —
hvarendaste tant vid sin tekopp
med hetta tog edert partil