efter en ridt af sjuttio mil lika utmattad som
jag. Jag band djuret, så att det kunde i ro
beta, men ingen blund kom i mina ögon;
vid hvarje buller for jag upp. Min nerv-
retlighet var så stor, att den ringaste rörelse
af ett grässtrå föreföll mig som ljudet af
menniskosteg eller hästtramp.
Mot morgonen kastade jag mig åter i sa-
deln. Jåg såg ännu här och der ett rödskinn,
men få fatt i mig kunde ingen mera.
Hittills hade Dick berättat och ryttarne
åhört honom med stirrande ögon och öppna
munnar, då kaptenen kom fram och upprepade
sin fråga: Hvilken vill rida som ordonnans?
— Nå, gossar, fortfor han, ni se, att jag
är liberal och kamratlik, jag bjuder den, som
frivilligt anmäler sig, tvåhundra dollars för
ridten, men anmäler sig ingen frivillig, så
måste jag kommendera en af er; hvar och en
vet hvad soldatens pligt är. Alltså, hvem vill?
-— Fåt oss draga lott, kapten, föreslog en
karl.
— Nej, nej, sade en annan, låt kaptenen
utse en man. Ridten är en militärisk pligt,
som hvarje annan . .. Min hist är Visser-
ligen lam, tillade han med sänkt röst.
— Jaså, er häst är lam, Hackney? inföll
kaptenen hånande. Jo, jo, då det är fråga om
en farlig ridt, då äro alltid edra hästar lama.
Hackney kände sig träffad.
— Nåväl, sade han i sårad ton, alla kam-
rateorna vota, ätt jag har en lam Häst, men