efter en ridt af sjuttio mil lika utmattad som jag. Jag band djuret, så att det kunde i ro beta, men ingen blund kom i mina ögon; vid hvarje buller for jag upp. Min nervretlighet var så stor, att den ringaste rörelse af ett grässtrå föreföll mig som ljudet af menniskosteg eller hästtramp. Mot morgonen kastade jag mig åter i sadeln. Jåg såg ännu här och der ett rödskinn, men få fatt i mig kunde ingen mera. Hittills hade Dick berättat och ryttarne åhört honom med stirrande ögon och öppna munnar, då kaptenen kom fram och upprepade sin fråga: Hvilken vill rida som ordonnans? — Nå, gossar, fortfor han, ni se, att jag är liberal och kamratlik, jag bjuder den, som frivilligt anmäler sig, tvåhundra dollars för ridten, men anmäler sig ingen frivillig, så måste jag kommendera en af er; hvar och en vet hvad soldatens pligt är. Alltså, hvem vill? -— Fåt oss draga lott, kapten, föreslog en karl. — Nej, nej, sade en annan, låt kaptenen utse en man. Ridten är en militärisk pligt, som hvarje annan . .. Min hist är Visserligen lam, tillade han med sänkt röst. — Jaså, er häst är lam, Hackney? inföll kaptenen hånande. Jo, jo, då det är fråga om en farlig ridt, då äro alltid edra hästar lama. Hackney kände sig träffad. — Nåväl, sade han i sårad ton, alla kamrateorna vota, ätt jag har en lam Häst, men