Då vi i vårt sednaste lördagsnummer meddelade :den kungliga förordningen om rättighet för qvinnan att här i landet aflägga medicinsk examen och utöfva läkareyrket, ansågo vi det öfverflödigt att särskildt fästa våra läsares uppmärksamhet på denna handlings innehåll, dels emedan detta talade tillräckligt för sig sjelf, dels ock derföre att frågan om qvinnans likställighet i detta afseende med mannen förut varit tillräckligt afhandlad och, enligt vår åsigt, bringad på det klara. Vi skulle icke heller i dag tagit till ordet i denna sak, om icke Nya Dagligt Allehanda för i går framkommit med en artikel angående nämnda förordning, -hvilken, ehuru från det hållet icke oväntad, dock ej bör få passera oavmärkt. Det är mycket länge sedan vi sett vår ärade samtida vid så dåligt lynne, som det hon uppenbarar i gårdagens artikel. Det påminner om de tider, då hon i vredesmod svängde blodig gissel mot den franska traktaten och allt hvad frihet i varubyte heter. Nu som då, slår hon omkring sig oförskräckt, och det är icke ensamt vreden som för vapnet, utan äfven hånet. Skulle man kunna sätta tro till Dagligt Allehanda, så innebär den kungliga förordningen en olycka för vårt land, och statsrådet Carlson ställes till strängt ansvar, för det han kontrasignerat densamma och icke öfverlåtit beslutanderätten derom åt sin efterträdare, hvilken helt säkert kommit att bereda detta mål det öde, som det bäst förtjenat, nemligen att läggas till handlingarne , — Tidningen insinuerar äfven att statsrådet Carlson genom denna kontrasignation velat förvärfva sig ära och berömmelse för en sak, för hvars konseqvenser han icke vidare bnhöfver uppbära ansvaret. Konseqvenserna skulle naturligtvis leda till den med så stor tvärsäkerhet profeterade riksolyckan. Men det är icke statsrådet C. ensam, som får smaka den svängda ferlan. Sedan vår samtida uttalat sin oförgripliga mening att hela saken är en humbug, enligt de allra modernaste frihandelsteoriernas konseqventa kraf kontrollfritt importerad från denna varas mest förlofvade land, — en tro som strider mot tron på riksolyckan — tar hon på ett mycket häftigt sätt Carolinska institutets lärarekollegium i-upptuktelse och beskyller detta för slapphet i uppfattningen af det rätta och pligtenliga och för undfallenhet för opinionsvinden för dagen, som nu, tyvärr — det är Nya Dagligt Allehanda vi citera! — alltför mycket och alltför ofta visar sitt bedröfliga inflytande. Ännu en gång får nämnde kollegium veta, att det på ett omanligt sätt jägtat efter att stå vält på det håll, hvarifrån popularitetens vind för tillfället blåser —-och detta säges i en ton, som om vår samtida i detta afseende kände en släng af yrkesafund, hvilket dock väl icke kan vara händelsen. Äntligen underkastar bladet några af förordningens momenter en kritisk granskning, hvilken vi gerna skulle ha lust att närmare -skärskåda, emedan vår manhaftiga kollega dervid söker täfla med en annan vred storhets bekanta advokatori