student. RATTEG. och POLISNYHETER. POLISEN. Stöld. Fråflen handelsbokhållare, 4 trappor upp i huset n:er 75 Drottdinggatan, bortstals -i onsdags mellan kl. 3.octh 8 eftermididagen-en svart vinteröfverrock. Tjufven uppdyrkade -en ytterdörr till.en garderobjider 30 — 40 klädesplagg voro förvarade, och hans val föll endast på denna rock. För 2 år sedan vid samma tid skedde en liknande stöld, hvarå den ringaste spaning-ej ännu afhörts. sSjelfmord. En artillerist anträffades i sgår På morgonen liggande med sönderskjutet hufvud i ett dike ett stycke utanför Ladugårdslandstull. Den pistol, som begagnats vid! sjelfmordets begående, låg på den dödes högra. sida. Liket affördes till garnisonssjukhuset. tä rlkiltekten Andersson, den förut af ensinsändare omnämnde benkokaren vid Artilleriplanen, som genom sin handtering förpestat hela-den kringliggande trakten, till alla närboendes rättvisa harm, var i går uppkallad i pohsen, och dömdes nu Andersson att för sitt välförhållande: böta 25 rdr. RÅDHUSRÄTTEN. Mordet på advokatfiskalen Montan varcåter i. går föremål för ransaäkbing) hvilken:idenna sgång hölls hemma hos vittnet Lovisa: Eriksson,:som var af-sjukdomnahindrad att infinna sig vid domstolen. Förhaädlingarne höllos för slutna dörrar, så att tidningarnes referenter ej fingo tillstidesvara, men A.-B. har sedermera erfarit, att det vigtigaste af hvad;som förekom i Lovisa Erikssons vittnesberättelser var den i hennes redogörelse för Josefina Eklunds besök hos henne före mordet förekommande uppgiften derom, att Eklund omfalat.att hon väntade ett rekommenderadt bref med; penningar från sin fistman, och att jemväl dervid varit tal om en ring, ehuruväl detta tal föranledts af Erikssons fråga till Eklund om hon kanske också väntade en ring. Dessa omständigheter äro, såsom man torde finna, af vigt i det hänseendet;anmärker AB., att de kunna lemna någon dedning för omdömet, huruvida Eklund verkligen på förhand umgåtts med planen att äfven plundra den okända person, som hon ämnade taga afdaga. Enligt Lovisa Erikssons beriättelse skulle förloppet af hennes och Josefina Eklunds. sammanrvaro dagarne före mordets föröfvaåde hafva varit följande: Eklund hade först vid ett besök hos Eriks-sOn på söndagen, i samma vecka som mordet sedermera töröfvades, talat. om satt hon väntade ett bref, utan att dervid närmare tala om dess beskaffenhet; men på tisdagen (således dagen innan mordet begicks), då hon kommit till Eriksson kl. 10 fm. jöch qvardröjt till middagen, både hon sagt, att hon väntade bref från sin fästman i Dalarne, Hon återkom.sedermera.på e.m., och då hon efter detta andra besök omkring kl. 6 på aftonen ånyo bortgick, yttrade hon, att hon skulle hemta bref på Drottninggatan. på ett-ställe, der rekommenderade bref för hennes ;räkning plägade mottagas, och hon trodde, hade hon sagt, att hon jemviäl skulle få penningar i brefvet. Det var dervid Eriksson hade frågat: kanske en ring också? hvarpå Eklund -genmält: Det är into säkert. Vid ett af besöken på tisdägen hade Eklund framtägit ett snöre, lagt det dubbelt om vittnets hals och stuckit ändarne inv i bugten, så..att deraf bildades, en snara, och hade honi dervid yttrat: nu iskall jag strypa dig, ett yttrande som Eriksson då ehdast uppfattade såsom. ett skämt. Då hon återkom på onsdagsförmiddagen, vid hvilket tillfälle hon jemväl qvardröjde till framemot middagen, hade Eriksson frågat henne om hon hemtat brefvet, hvarpå hon svarat nej, förklarande sig hafva gått till Walhalla och der uppehållit sig en kort stund. På onsdags e. m, hade Eklund åter besökt Eriksson, och då hon slutligen omkring kl. 6 eller Y27 begaf sig bort, hade hon åter talat om sin bfsigt att hemta bref. Det var, såsom man vet, då hon begaf sig till det möte med Montan, vid hvilket det hemska brottet föröfvades. Vittnet Ulrika Amalia Ekström, som vid förra rättegångstillfället berättade, att hon skulle på tisdagen och onsdagen den ifrågavarande veckan ha hört Josefina Eklund omtala att hon väntade en ring och ett ur från sin fästman, men befanns oredig och vacklande i sina uppgifter och af denna anledning skulle i går ånyo höras, sedan hon fått tid på sig att närmare öfvertänka hvad hon verkligen hört, var äfven i går tillstädes, och hennes uppgifter öfverensstimde hufvudsakligen med Lovisa Erikssons, men hade icke sammavredighet och bestämdhet som den sisthöämhdas,. enär Ekström fortfarande Hade svårt Htt säga hvad hon hade sjelf hört Eklund yttra eller hvad hon sedermera. hört Eriksson omtala. Den anklagade bestred fortfarande att hon hade -haft för afsigt att bestjäla den okände, På hvars afdagatagande hon rufvade, såsom hon sjelf yttrade sig. Hon upprepade för öfrigt sin förklaring, att om hon funnit att den okände velat uppfylla de löften han gifvit Hannas 122 STA KAL ka AR AA