derligt lif i ungdomen, stod all hans åtrå nu efter att kunna uppnå en hederlig ålderdom. Hans förflutna lif vållade honom inga bekymmer. Han kände verlden tillräckligt för att veta, att bullret af hjulen på hans granna vagn skulle öfverrösta ljudet af de rop, som kunde komma att höjas emot honom. Med bufvudet uppfyldt af alla dessa tankar, återvände Louis till Paris. Tanken på Raoul vållade honom icke heller någon oro; han var besluten att draga så mycken nytta som möjligt af hans duglighet och sedan antingen göra sig af med honom genom en större penningesumma eller också fästa honom vid sig. Det första mötet mellan de två kamraterna egde rum på hotellet och var mycket stormigt. Raoul, som hade rätt mycket sinne för det praktiska, påstod, att de borde vara nöjda med de resultat, som vunnits, och att det skulle vara dåraktigt att försöka vinna större fördelar. — Hvad behöfva vi nu? sade han till sin onkel. Vi ega öfver en million. Låtom oss dela och sedan föra ett lugnt och fredligt lif. Vi ha haft lyckan med oss — lät oss nu icke spänna bågen för hårdt! Men denna återhållsamhet behagade icke Louis. — Jag är rik, sade han, men jag har andra planer. Jag har svurit, att Madeleine skall bli min hustru, och jag skall hålla mitt ord. Först och främst derför att jag älskar