derligt lif i ungdomen, stod all hans åtrå nu
efter att kunna uppnå en hederlig ålderdom.
Hans förflutna lif vållade honom inga be-
kymmer. Han kände verlden tillräckligt för
att veta, att bullret af hjulen på hans granna
vagn skulle öfverrösta ljudet af de rop, som
kunde komma att höjas emot honom.
Med bufvudet uppfyldt af alla dessa tan-
kar, återvände Louis till Paris. Tanken på
Raoul vållade honom icke heller någon oro;
han var besluten att draga så mycken nytta
som möjligt af hans duglighet och sedan an-
tingen göra sig af med honom genom en större
penningesumma eller också fästa honom vid sig.
Det första mötet mellan de två kamraterna
egde rum på hotellet och var mycket stormigt.
Raoul, som hade rätt mycket sinne för det
praktiska, påstod, att de borde vara nöjda med
de resultat, som vunnits, och att det skulle
vara dåraktigt att försöka vinna större för-
delar.
— Hvad behöfva vi nu? sade han till sin
onkel. Vi ega öfver en million. Låtom oss
dela och sedan föra ett lugnt och fredligt lif.
Vi ha haft lyckan med oss — lät oss nu icke
spänna bågen för hårdt!
Men denna återhållsamhet behagade icke
Louis.
— Jag är rik, sade han, men jag har an-
dra planer. Jag har svurit, att Madeleine
skall bli min hustru, och jag skall hålla mitt
ord. Först och främst derför att jag älskar