gick dristigt fram till kungen, bad honom stiga ned af hästen, och sedan hon kysst honom på pannan; önskade honhonom en lycklig resa och anbefallde sina barn åt hans omsorg och välvilja. Den franska krigsministerens papegoja, Jocko, har dött. Hon har sedur 1880;0då mars alk Soult upptog henne-i sitt kabinett och intill den-5 dennes, då hon dog på sin post vid-:krigsministern Leboeufs sida, varit trogen i tjensten under alla politiska stormar och. under de olika politiska partierna. . Hon hörde till krigsministörens inventarier och var så identisk med denna, att man vid utbrottet af en ministerskris i de högre kretsarne ej mer frågade hvem det var som öfvertog portföljen, utan hvem det var som fick krigspapegojan. Under 18 efter hvaråndra följande ministrar bevarade hon, säkert till förargelse för många af dem, sin politiska trosbekännelse ; under republiken och det andrå kejsardömet var hon utpräglad rojalist och kanske den enda af sina liktänkande, som öppet. erkände sin öfvertygelse. Vive le röv! ropade hon hvär dag från juli 1830 till maj 41870. Hon fick förlåtelse härför af rtepublikens män, nied icke af statskuppens man, general Saint-Afnaud: Det var honom nemligen öbehagligt att så der hvarje ögonblick på dagen blifva påmint om sin opinionsförändring, och han befallde att den egrannlaga skrikhalsen skulle sättas — i Mazasfängelset? — nej, blott utanför fönstret. Då förbarmade sig ministerens gamla portvakt öfver sin hotade kamrat och lärde henne att säga: de Saint-Arnaud, och sedan den dagen skrek papegojan oupphörligt: Vive le rov — de Saint-Arnaud! Nå, får gå då, sade generalen, och så fick den hederliga fågeln tillåtelse att intaga sin gamla plats. Onda tungor berätta, att hon på gamla dagar lärt sig säga: Vive PEmpe ... men längre kom hon inte. Hennes fjädrar reste sig som borst och ögonen rullade vildt i hufvudet, liksom om hon skulle taga en mened på sitt samvete. Först efter några minuters förlopp sade hon med nästan qväfd stämma: reur? Hön dog straxt efter hertiginnan af Berry och på Napoleon den förstes dödsdag, tre dagar före plebiscitet. Detrojalistiska partiet förlorar i Jocko en af sina ärligaste anhängare, och tidningen Gaulois egnar heniie