Plenum plenorum, hvilket i öfrigt bevistades af så måbba skådelystna åhörare, som rikssalens läktare kunde rymma, var dermed slutadt; den kungliga progessionen lemnade rikssalen i stadgad ordving, och kamrarnes ledamöter återvände till sina sessionssalar för att taga afsked af hvarandra. Det tal, hvarmed hr Lagerbjelko tog afsked af första kammaren, var af följande lydelse: Mine herrar! Innan vi efter afslutade riksdagsarbeten na åtskiljas, tillåten mig, mine herrar, att frambära en uppriktig och hjertlig tacksägelse för den mig äfven under denna riksdag visade välvilja och öfverscende samt för den fortfarande vänskap, med hvilken jag varit omfattad, och i hvilken vänskap det är min vördradsfulla athållan att få varä ibnesluten, Den korta tid för riksdagarnas sammanvaro, söm är en nödvändig följd af deras återzxomst hvarje år, inskränker äfven den tid, som kan egnas hvarje särskild fråga. Detta är icke någon ringa olägenhet, men en olägenhet, som hufvudsakligen gör sig känbar, då man betraktar hvarje riksdag som ett afslutadt helt, hvarunder om möjligt hela samhället bör omgöras. Nöjer man sig dereniot med att först bereda jordmånen och vårda plantan, innan man bereder sig att få skörda mogta frukter, dåkan den ena riksdagen räcka dew andra hatiden till väl genomförda arbeten, och stundande skördar blifva mödörnas lön. Måtte sålunda vårt lands lagstiftning allt mer och mer fullkomligas, måtte törbundet mellan frihet och laglydnad blifva allt fastare och innerligare, måtte Gud bevara konung och fädernesland! Andra kammarens talman, hr Sundberg, yttrade: Mine herrar! Fastän riksdagen af h. m:t Konungen redan blifvit afslutad, hafva vi likväl, enligt gämmal sed, ännu en gång bär sammanträdt för att räcka hvarandra handen till afsked. Att detta sker med inbördes aktning och förtroende, lider intet tvifvel, ty delade meningar hafva ttills på detta rum aldrig framkallat partihat. För egen del tackar jag eder alla uppriktigt för den välvilja, hvarmed jag blifvit bemött under utöfnirgen af mitt grannlaga kall. Har det varit en uppoffring att förbinda sig till tystnad under behandlingen af vigtiga satiihällsfrågor, så är den i sanning rikligen ersatt af det tillmötesgående och trofasta bistånd, jag. från eder sida haft att oafbrutet påräkna. Måtten äfven I hafva funnit öfverläggnidgarnes ledviog någorlunda motsvara edra billiga foråringar! Se vi nw i afskedsstunden tillbaka på de fyra sistförflutna månadernas arbete, så torde det visa sig. hafva gifvit ganska små resultat, Är detta till skada eller gagn förlandet? Ett rätt svar på en sådan fråga torde måhända värw svårt nog att afgifva, enär allt hvad som göres icke nödvändigt är något godt och allt hvad som underlåtes icke nödvändigt är pågot ondt. Dessutom måste förhållanden tagas i betraktande, hvilka vi omöjligt kunna till fullo beherrskav Hvem vet nemligen icke, att, äfven om en årligen sammanträdande riksdag verkligen uträttade mer är den vanligtvis förmår, det alltid finns en mängd nyttiga förslag, som hafva lång väg fram till sin behöriga plats, såsom nya lagar eller ordningar i samhällsorganismen, och! likaledes en mängd inrättningar, om Hvilkas förträfflighet man. kan vara ense, utan att likväl de för deras införande eller utveckling erforderliga medlen när som helst äro tillgängliga. Följaktligen rbåste vissa skenbara stagnationer emellanåt inträffa; hvilka i grunden kanske endast äro klokhetens besinningsoch väntningstider. Med det sagda vilja vi dock ingalunda försöka att ställa oss fram bättre, än vi äro. Def gäller om korporationer lika mycket som om enskilda menniskor, att den, som anser sig fullkomlig i gerningarne, han saknar sjelfkännedom. Låtom oss derför åtnöjas med öfvertygelson atti allt hafva handlat med ärligt uppsåt, fosterländskt sinne och efter bästa förstånd. Fnhvar, som till hembygden härifrån medtager ett sådant vittnesbörd, kan der med öppen panna möta sina valmän utan farhåga för deras klander och utan oro för att hafva förverkat deras förtroende. Och nu ett kort, ett hjertligt farväl, åtföljdt af den vanliga, men innehållsrika slutönskan: Gud bevare konungen och fäderneslandet! Kamrarnes vördnadsbetygelser till sina talmän uttalades af hvardera kammarens åldersordförande. Hr Sprengtportens yttrände var helt kort och innehöll endast några komplimenter, hvaremot hr Hierta uttalade sig något utförligare. Han yttrade: Herr biskop och talman! När vid början af denna riksdag andra kammarehs ledamöter erforo, att ni hr biskop fjerde gången hade åtagit eder att i ege skap af talman leda kammarens öfverläggni gar, emottogs denna underrättelse med allmän belåtenhet, grundad hos dem som bevistat de tre föregående riksdagarne på redan vunnen och stadgad erfarenhet om det utmärkta sätt, hvarpå ni förstått utöfva denna öfta svåra, alltid tålamodspröfvande befattning, och hos de nyvalde med en angenäm förväntan att dermed få göra personlig bekantskap. I denna talrika församlings närvaro, som deltagit i denna riksdag, behöfver jag icke vidlyftigt tolka huru fullkomligt hr biskopen uppfyllt denna förväntan, för hvilket jag härmed frambär allas vår innerliga tacksägelse. Afskedets stund är nu inne, den medför alltid ett visst vemod, kanske vid ifrågävarande tillfälle i flera afseenden mer än vanligt; Först och främst, såsom hr biskopen nyss behagade teckna riksdagens resultater inom denna kammare, hafva desamma väckt ganska blandade känslor, under föreställningen hos mången att man hatle bort och kunnat uträtta mera än som skett, men vi få å andra sidan trösta oss med hvad hr biskopen jemväl nyss derom lät oss förnimma. Möjligen skulle vi äfven kunna föreställa oss en annan tröstegrund, hvarpå finnes mer än ett exempel, att man, när fråga är om stora kraftansträngningar, tager några steg tillbaka för att få en stödjepuokt, hvarifrån det åter kan gå så mycket raskare framåt. I en sådan stund som dennå måste man, med kännedom om lifvets ovisshet, alltid tänka