Plenum plenorum, hvilket i öfrigt bevista-
des af så måbba skådelystna åhörare, som
rikssalens läktare kunde rymma, var dermed
slutadt; den kungliga progessionen lemnade
rikssalen i stadgad ordving, och kamrarnes
ledamöter återvände till sina sessionssalar för
att taga afsked af hvarandra. Det tal, hvar-
med hr Lagerbjelko tog afsked af första kam-
maren, var af följande lydelse:
Mine herrar!
Innan vi efter afslutade riksdagsarbeten na
åtskiljas, tillåten mig, mine herrar, att fram-
bära en uppriktig och hjertlig tacksägelse för
den mig äfven under denna riksdag visade
välvilja och öfverscende samt för den fortfa-
rande vänskap, med hvilken jag varit omfat-
tad, och i hvilken vänskap det är min vörd-
radsfulla athållan att få varä ibnesluten,
Den korta tid för riksdagarnas sammanvaro,
söm är en nödvändig följd af deras återzxomst
hvarje år, inskränker äfven den tid, som kan
egnas hvarje särskild fråga. Detta är icke
någon ringa olägenhet, men en olägenhet, som
hufvudsakligen gör sig känbar, då man be-
traktar hvarje riksdag som ett afslutadt helt,
hvarunder om möjligt hela samhället bör om-
göras.
Nöjer man sig dereniot med att först bereda
jordmånen och vårda plantan, innan man be-
reder sig att få skörda mogta frukter, dåkan
den ena riksdagen räcka dew andra hatiden
till väl genomförda arbeten, och stundande
skördar blifva mödörnas lön. Måtte sålunda
vårt lands lagstiftning allt mer och mer full-
komligas, måtte törbundet mellan frihet och
laglydnad blifva allt fastare och innerligare,
måtte Gud bevara konung och fädernesland!
Andra kammarens talman, hr Sundberg,
yttrade:
Mine herrar!
Fastän riksdagen af h. m:t Konungen redan
blifvit afslutad, hafva vi likväl, enligt gämmal
sed, ännu en gång bär sammanträdt för att
räcka hvarandra handen till afsked. Att detta
sker med inbördes aktning och förtroende,
lider intet tvifvel, ty delade meningar hafva
ttills på detta rum aldrig framkallat parti-
hat. För egen del tackar jag eder alla upp-
riktigt för den välvilja, hvarmed jag blifvit
bemött under utöfnirgen af mitt grannlaga
kall. Har det varit en uppoffring att förbinda
sig till tystnad under behandlingen af vigtiga
satiihällsfrågor, så är den i sanning rikligen
ersatt af det tillmötesgående och trofasta bi-
stånd, jag. från eder sida haft att oafbrutet
påräkna. Måtten äfven I hafva funnit öfver-
läggnidgarnes ledviog någorlunda motsvara
edra billiga foråringar!
Se vi nw i afskedsstunden tillbaka på de
fyra sistförflutna månadernas arbete, så torde
det visa sig. hafva gifvit ganska små resultat,
Är detta till skada eller gagn förlandet? Ett
rätt svar på en sådan fråga torde måhända
värw svårt nog att afgifva, enär allt hvad som
göres icke nödvändigt är något godt och allt
hvad som underlåtes icke nödvändigt är på-
got ondt. Dessutom måste förhållanden tagas
i betraktande, hvilka vi omöjligt kunna till
fullo beherrskav Hvem vet nemligen icke, att,
äfven om en årligen sammanträdande riksdag
verkligen uträttade mer är den vanligtvis
förmår, det alltid finns en mängd nyttiga för-
slag, som hafva lång väg fram till sin behöriga
plats, såsom nya lagar eller ordningar i sam-
hällsorganismen, och! likaledes en mängd in-
rättningar, om Hvilkas förträfflighet man. kan
vara ense, utan att likväl de för deras infö-
rande eller utveckling erforderliga medlen när
som helst äro tillgängliga. Följaktligen rbåste
vissa skenbara stagnationer emellanåt inträffa;
hvilka i grunden kanske endast äro klokhe-
tens besinnings- och väntningstider. Med det
sagda vilja vi dock ingalunda försöka att ställa
oss fram bättre, än vi äro. Def gäller om
korporationer lika mycket som om enskilda
menniskor, att den, som anser sig fullkomlig
i gerningarne, han saknar sjelfkännedom. Låtom
oss derför åtnöjas med öfvertygelson atti allt
hafva handlat med ärligt uppsåt, fosterländskt
sinne och efter bästa förstånd. Fnhvar, som
till hembygden härifrån medtager ett sådant
vittnesbörd, kan der med öppen panna möta
sina valmän utan farhåga för deras klander
och utan oro för att hafva förverkat deras
förtroende.
Och nu ett kort, ett hjertligt farväl, åtföljdt
af den vanliga, men innehållsrika slutönskan:
Gud bevare konungen och fäderneslandet!
Kamrarnes vördnadsbetygelser till sina tal-
män uttalades af hvardera kammarens ålders-
ordförande. Hr Sprengtportens yttrände var
helt kort och innehöll endast några kompli-
menter, hvaremot hr Hierta uttalade sig nå-
got utförligare. Han yttrade:
Herr biskop och talman!
När vid början af denna riksdag andra
kammarehs ledamöter erforo, att ni hr biskop
fjerde gången hade åtagit eder att i ege
skap af talman leda kammarens öfverläggni
gar, emottogs denna underrättelse med allmän
belåtenhet, grundad hos dem som bevistat de
tre föregående riksdagarne på redan vunnen
och stadgad erfarenhet om det utmärkta sätt,
hvarpå ni förstått utöfva denna öfta svåra,
alltid tålamodspröfvande befattning, och hos
de nyvalde med en angenäm förväntan att
dermed få göra personlig bekantskap. I denna
talrika församlings närvaro, som deltagit i
denna riksdag, behöfver jag icke vidlyftigt
tolka huru fullkomligt hr biskopen uppfyllt
denna förväntan, för hvilket jag härmed fram-
bär allas vår innerliga tacksägelse. Afskedets
stund är nu inne, den medför alltid ett visst
vemod, kanske vid ifrågävarande tillfälle i flera
afseenden mer än vanligt; Först och främst,
såsom hr biskopen nyss behagade teckna riks-
dagens resultater inom denna kammare, hafva
desamma väckt ganska blandade känslor, un-
der föreställningen hos mången att man hatle
bort och kunnat uträtta mera än som skett,
men vi få å andra sidan trösta oss med hvad
hr biskopen jemväl nyss derom lät oss för-
nimma. Möjligen skulle vi äfven kunna före-
ställa oss en annan tröstegrund, hvarpå finnes
mer än ett exempel, att man, när fråga är om
stora kraftansträngningar, tager några steg
tillbaka för att få en stödjepuokt, hvarifrån
det åter kan gå så mycket raskare framåt.
I en sådan stund som dennå måste man,
med kännedom om lifvets ovisshet, alltid tänka