en sak riktigt klart, och det, är, att vi hotas
af en stor fara.
— Ytterligare en orsak att stanna på din
post, olycklige.
— Bra resonneradt. Men lägg också på
sinnet, kära och högtärade onkel, att jag vill
känna faran innan jag trotsar den. Jag är
karl till att våga mitt lif, men jeg vill gerna
veta, hvilken risk jag löper.
— Har jag icke sagt, att du bara skulle
vara lugn?
— Jag skall således sätta fullt förtroende
till dig, kära onkel?
— Naturligtvis. Din misstanke är löjlig
efter allt, hvad jag gjort för dig. Hvem var
det, som for till London och hemtade dig,
som icke visste hvar du skulle göra af dig?
Jag. Hvem var det, som gaf dig, som hvar-
ken hade familj. eller namn, båda delarna.
Återigen jag. Hvem arbetar i detta ögon-
blick på att betrygga din framtid? Alltid jag.
— Makalöst, afbröt Raoul honom, hånande.
Hvarför bevisar du mig icke med detsamma,
att du har uppoffrat dig för mig? Du behöfde
således alls icke mig, då du uppsökte mig.
Bevisa mig blott att du är den ogennyttigaste
och mest högsinnade onkel i verldep, och jag
skall rekommendera dig till erhållande af det
Monthyonska dygdepriset.
Clameran teg, men på ctt sätt som hade
han ej vågat tala,.af fruktan för att vreden
då skulle öfverväldiga honom.