oo RS
- Han tillslöt nu fönstret, lade. sig i sin säng,
och så stor var hans vana vid farån att han
straxt föll i sömn, och då han steg upp nästa
morgon, fänns icke en skrynkla på hans pahna,
som förrådde den ångest, han under nätten ut-
stått, Ja, han var till och med mera vänlig,
munter och pratsam än tillförene. Cika tillbaka-
dragen som han varit föregående dag, lika liffig
och outtröttlig var han na att föreslå rid- och
åkturör i granbskapet. Det var nemligen
hans afsigt, att afvända Gastons tankar från
Paris och i synnerhet från Valentine. Han
hoppades att det med lito tid och försla-
genhet skulle lyckas honom öfvertala sin bro-
der att afstå ifrån detta återseende af sin
fordna älskarinna. Man litade på att kunna
öfvertyga honom om att ctt sidant samtal skulla
vara onyttigt och obehagligt för dem båda och
dessutom farligt för henne.
Och juvolerna! Ja, ifall Giston fasthöll sin
afsigt att återforfordra dem, så var det Louis
afsigt, att erbjuda sitt biträde i denna de-
likata fråga.
Men han märkte snart, att hans planer
skulle gå upp i rök.
— Du vet, sade Gaston en dag, att jag
har skrifvit?
Louis visste blott alltför väl hvarom fråga
var; det var ju föremålet för hela hans dike
tan och traktan; men han visade fig ändå
ytterst förvånad och frågade:
HVEM VÅR DEN SKYLDIGE ? Sa