Den kristne och juden;
ce Fritt från tysken
efter JULIN-FABRICIUS
fast af A.S. mn
Uopå en resa träffade tillsamman
En jude med en kristen man;
Men snart emellan dem sjöd vredesflamman
Vid tvist om hvilkens tro man bättre fann.
Det är dock min, sad juden högt och Iade
Sin läras grundval uti öppen dag,
Hans hjerta slog, hans öga blixtrar hade
Vid tal om Sinai och Moses lag, —
Hvad, sad den kristne, kan du Moses lika
Vid Guds enfödde son, min förebild?
Som skuggan inför ljuset måste vika,
Så viker ock din tro för min — så mild. —
Hur vill du, sade iuden, väl bevisa,
Att han, som af Maria födder var,
Messias är? Att den, så högt ni prisa,
Är den, hvarom profeten vittne bar?
Den kristne svarade: hans vackra lära,
Som han beseglade sist med sin död,
Hans underverk, hans vandel vittne bära
Om himla-anor, såsom Gud det bjöd.
Behäll din tro, så hördes juden svara,
Och dyrka Kristus, som din Mose är;
ög att som fijren du kan bättre vara
jag som jude — jag mitt tvifvel bär.
Så an du neka — du ej neka borde —
Att Mose ock, såväl i ord, som dåd,
Det skönsta, största underverket gjorde
För judendömmen, på Allfaders råd!
Fästän ej Kristen, Kan du derför Kalla
Min handlifig sämre, uppå minsta sätt;
Fast tron oss skiljer, stamma vi ju alla
Från samma fader och med lika tätt!
Jag vet de kristne tadla grymt min lära