Hvarjehanda nyheter.
Professor Resensehjöld logerade
en gång i Helsingborg å hotell Mollberg, der
man alltid förstått att grundligt pungslå re-
sande. Värden hette den tiden Bergström.
Då Rosenschjöld skulle afresa, ansåg Berg-
ström, som fått höra att R. var läkare, det
passande att fråga ).vad han skulle göra för
att blifva af med rättorna, som huserade i ho-
tellets väggar och golf. Åh, svarade Rosen-
schjöld, gif dem en sådan räkning som jag
fått, så komma de minsann aldrig hit mer.
Bidrag till katekesläsningens
historia, Nå, min gosse, kan du nu säga
mig hvad som förstås med ett verbum? —
Verbum, herr magister, är ett ord som ut-
märker att någonting sker; öm den dägen och
den stunden vet ingen utan min fader allena.
Hvilka förbindelser ålågger oss sjunde -bu-
detniot oss sjelfva? — Att vi skola taga
öss Hill våra för slöseri, lättja och falska va-
Tor.
Kan du säga mig några bibelspråk till sjette
Pbudet?tr 08) erna skola frökta sina hu-
Etur-såsom sina sgna kroppar. Den sin hu-
attu fruktar ban fruktar sig sjelf.
En s!rigbruk, I de förnäma qvarteren
e Newyork lefde ända till för kört tid sedan
en till utseendet rik familj i det lysande
blände som kommer alla till.de, hvilka; ehuru
alott egande en medelmåttig förmögenhet, äflas
ktt lefva på förtrolig fot med penningearisto-
sratiens koryfeer. Omsider dog familjefadern,
iedan han uttömt sin uppfinningstörmåga för
att tillfredställäsin hustrus öch sina tre ele-
ganta döttrars anspråk på att lysa i mödernas
verld. En broder till familjefadren lefde
i hiset och hade i allmänhet blifvit vänligt
och väl bemött; men efter det nämnda döds-
fallet förändrades förhållandet, och de efter-
lefvande döttrarne funno snart att den fattiga
onkelns personlighet öch vänor föga öfveren-
stämde med den finare smakens fordringar;
han var tarfligt klädd, oren, ja, till och med
skabbig! Ur näsan spilde han snus öfver bord
och tallrickar .-. . Hvad var naturligare, än
att man med stor ovilja och sura miner räckte
onkeln de få ören, hans smusälskande näsa
kräfde? Slutligen förvisade de tre gracerna
och deras moder den gamla mannen till en
öfver stallet befintlig, f. d.skafferikammare,
der han undfägnades med en näring, föga
bättre än fångkost. Den gamle mannen var
emellertid nöjd med sin ställning, hvilket kan
inses deraf, att han envist vägrade utbyta
densamma mot ett försörjningshus för invali-
der. — ett förslag som hans ömma slägtingar
flera gånger gjorde honom. En vacker dag
fann män onkeln dödi sin lätistol, och på
bordet framför honom lågo tppradade stats-
papper och hundradollar-sedlar till ett sam-
manlagdt belopp af 100,000 dollars. Intet
testamente var till finnandes, alltså voro mor
ock döttrar de sjelfskrifna arftagerskorna, och
iden paroöxysm af glädje som nu utbrast be-
löt man, att en grafvård, försedd med en
lämplig inskrift, skulle påmitna kommande
slägten onde dygder, som gjort den aflidne
stckär tör-deceflofvander
nn förheppningsfull ung man,
som hade 7 suddat bort något af sin egen tid
och en god del af sin faders pengar på att
taga kansli examen, tillfrågades efter absolve-
rad: exainen af fadren hut han lyckats. Åjo,
jag. svarade -rätt- på en- fråga, Ål! sade
gubben med belåten -min, -och. hvilken. var
det? Jo, de frågade mig hyad inlagsfä var
för något. Det var en kinkig fråga, och hvad
ER du? Jo, jag svarade: det vet jag
inte.