återgå till det sätt att spela orgeln, som
begagnades för 30 å 40 år sedan, hvilket
system genom de långt utdragna tonerna samt
.ett nästan oafbrutet fortissimo just är i deras
småk. Vi hörde en gång en. prest yttra till
orgelnisten i församlingen, att han (pråstem
icke tyckte om preludier, emedan de togo
bort alldeles för mycken tid, En annan orgel-
nist inöfvade några af socknens Fungdom i
psalmernas sjungande i stämmor, för att ge-
nom det harmoniska i denna sång söka öfver-
rösta bondgummornas akromatiska löpningar
och djerfva drillar. Efter ett träget och tåla-
modspröfvande arbete lyckades det honom
verkligen att åstadkomma ett någorlunda helt.
Men endast en gång fick församlingen njuta
af denna samstämmiga och ganska bra inöf-
vade sång, emedan pastor förklarade att det
ingalunda vore passande; det stötte något på
konsert. För att ej räka I ovänskap med
församlingen och nödgas vid sitt s. k. offer,
som utgör en stor del af hans inkomster, er-
fara ett tydligt bevis på -församlingsboärnes
ovilja, måste orgelnisten derför mången gång
helt-och hållet-uppoffrå sinkonst, det estete
ska i musiken, och frångå den metod eller
det system, som vid. akademien -eller under-
stundom vid utländska konservatorier blifvit
honom bibringadt.
Hvad här blifvit omnämndt rörer naturligt-
vis egentligen de församlingar, 1 hvilka få
herremän fiöhas och der folkapplysningen står
på et lägre ståndpunkt:
Meningen med denbå vår uppsats är endast
att uttrycka vårt ogillande af-eir dylik efter-
gift från orgeluistens. sida, ty det sköna och
sannt estetiska får aldriguppoffras för den då-
liga smaken, hvilka hedervärda förespråkare
och representanter den sednvare än måtte kalvar
en eftergift så mycket skadligare nt
helt och Hållet motverkar de öKjertänsvärda
försök, som Under dö Fednare åren blifvit
eg förda för en reform r vår kyrkömvösik: rd