nar den rätta vägen, vet man icke i hvilket
dike man hamnar. Hennes nej! hade kom-
mit ur hennes innersta; men vid slutet af
vöckan hade hon kömfhit så långt, att hon
inlät sig på att diskutera Bättet ätt gå till
väga. Men hur skulle det gå till? Sade
hon: . . Under hvilken förevändning skulle
jag kunna mottaga Raoul?
Det är ön lätt sak, svarade märkison,
om det blott är fråga om att lemna honom
tillträde som en främling. Jag för min del
har ju äran att vara en ständig gäst i ert
hus, inen Raotl måste vara något mör.
Men först sedan -han länge fade plågat fru
Fauvel; sedan han hade krossut hennes vilja,
ja, nästan hennes förstånd genom att än i-
gifna henne en outsäglig faså och än vädja
till henhes moderkärlek; - framlade han för
henne-sin egentliga plän.
— Nu havyi en lösning på problemet, ut-
ropade -han shitligen ; det är en verklig Guds
ingifvelse. Har ni inte i Saint-Remy en gam-
mal slägting, som är enka; mycket ganiinal
och som blott har två döttrar?
Jo, mid kusin de Lägors.
— Det är just henne, jag tänker på. Huru-
dan är hennes ekonomiska ställning?
— Hon är fattig, mycket fättig.
— Och om ni inte hjelpte henne i all tyst-
het, skulle hon våra hemfallen åt fättighuset.
Fru Fauvel var i hög grad förvånad öfver
att finna markisen så väl underrättkd;