-— 2098 — Den gamla grefvinnans uppförande under den tid, som Andr gjorde sin cour för Vaålentine, var ett verkligt mästerverk af diplomatisk skicklighet. Hon sökte icke att öfvertala sin dotter, men hon lät förstå, att det skulle blifva hennes död om detta äktenskap icke kom till stånd. Under tiden håglade räkningar och lagsökningar, men hvarje gång sade grefvinnan: i — Det är Guds vilja, mitt barn, att detta äktenskap skall rädda din gamla moder från att blifva förjagad ur sina fäders borg. Hon och Andrå voro dessutom ense om att påskynda bröllopet, och tiden gick så hastigt, att Valentine aftonen före bröllopsdagen för första gången var ensam med den man, som skulle blifva hennes make. Det var sent på aftonen, och hon satt ensam i den stora våningen, plågad af samvetsförebråelser. . Andrå trädde in, och då han såg henne gråta, tog han hennes hand och sade: — Är jag er bäste vän, den; med hvilken ni för framtiden skall dela glädje och sorg, så anförtro mig hvad som hvilar så tungt på ert sinne. I detta ögonblick var Valentine nära att tillstå allt, men fruktan för skandal, Andres sorg och hennes moders vrede ålade henne tystnad, ochi samma ögonblick kom grefyvinnan in, så att Andr6 icke fick något svär. Och så begaf det sig, att herr Andrö Fauvel