-— 2098 —
Den gamla grefvinnans uppförande under
den tid, som Andr gjorde sin cour för Vaå-
lentine, var ett verkligt mästerverk af diplo-
matisk skicklighet. Hon sökte icke att öf-
vertala sin dotter, men hon lät förstå, att
det skulle blifva hennes död om detta äkten-
skap icke kom till stånd. Under tiden håg-
lade räkningar och lagsökningar, men hvarje
gång sade grefvinnan: i
— Det är Guds vilja, mitt barn, att detta
äktenskap skall rädda din gamla moder från att
blifva förjagad ur sina fäders borg.
Hon och Andrå voro dessutom ense om att
påskynda bröllopet, och tiden gick så hastigt,
att Valentine aftonen före bröllopsdagen för
första gången var ensam med den man, som
skulle blifva hennes make.
Det var sent på aftonen, och hon satt en-
sam i den stora våningen, plågad af samvets-
förebråelser. .
Andrå trädde in, och då han såg henne
gråta, tog han hennes hand och sade:
— Är jag er bäste vän, den; med hvilken
ni för framtiden skall dela glädje och sorg,
så anförtro mig hvad som hvilar så tungt på
ert sinne.
I detta ögonblick var Valentine nära att
tillstå allt, men fruktan för skandal, Andres
sorg och hennes moders vrede ålade henne
tystnad, ochi samma ögonblick kom grefyvinnan
in, så att Andr6 icke fick något svär.
Och så begaf det sig, att herr Andrö Fauvel